Han får mig att må illa

BOKRECENSIONER
Foto: vertigo
Dennis Cooper.

■ ■ Dennis Cooper blev med sin roman Closer från 1989, första delen i romankvintetten George Mile Cycle, en guru inom vad som kallades queercore, en subkultur med fokusering på homoerotik och sadistiskt våld. Closer finns redan på svenska med titeln Närmare, nu föreligger även del två, Kluven.

Den amerikanska titeln är Frisk, vilket för en svensk läsare känns högst ironiskt. Något sjukare i betydelsen sinnesrubbat har jag aldrig läst. Inte för att kuken och rövhålet verkar utgöra det universum kring vilket romanfigurernas hela intresse rör sig, här finns excesser i extremt våld som gör markis de Sade till en man för söndagsskolan. I alla glidningar mellan verklighet och fantasier verkar människokroppen mest vara ett objekt för brutal förstörelse. Det har onekligen hänt en del på den amerikanska bokmarknaden sedan Nabokovs Lolita var för vågad och Joyces Ulysses var litterärt kontraband.

■ ■Till effektfullheten i dessa blodsorgier hör att Cooper inte är någon dålig författare. Men att likt baksidesförfattaren tala om ”sublim skönhet” i skildringen av ”det mest ohyggliga” kräver nog en distanseringsförmåga som inte tar ett enda ord på allvar.

Om man lägger ett intellektuellt raster över alltsammans, vad finner man? Ett uttryck för någon sorts existentiellt tänkande, en värdenihilistisk illustration till alltings meningslöshet, med kroppen som ett tillfälligt smågrus i ett tigande universum där varje moralisk tanke bara är dårskap och påhitt?

Inte vet jag, det är högst möjligt. Det imponerar inte på mig. Kluven är en bok som får mig att må illa.

Roman

Gunder Andersson ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM