Pilger - på gott och ont

BOKRECENSIONER
Foto: HENRY LUNDHOLM
John Pilger.

John Pilger är en rasande man, hans vrede är stor över världens tillstånd. Och det finns sannerligen mycket att rasa över – världen är inte rättvis, många vackra ord betyder inget och människors handlingar är inte entydigt goda. Ofta nog får de inte ens den verkan som avsetts.

John Pilger är en man som ser världen i svart och vitt – något som för övrigt håller på att bli alldeles för utbrett i vår tid. Han står alltid på de svagas sida mot de mäktiga – och han förbehåller sig alltid rätten att peka ut de svaga respektive de mäktiga.

Aftonbladets läsare känner John Pilgers outtröttlighet – och humorfrihet. Möjligen finner de i likhet med mig att Pilger är bäst i måttliga doser, hans envetenhet gör honom förutsägbar och förutsägbarhet i 350 sidor tröttar.

Nu var jag inte helt rättvis. John Pilgers senaste bok Friheten får vänta visar honom också som den goda reporter han i grunden är. Kapitlet om Sydafrika med rubriken Apartheid har inte dött är isande och hjärtskärande och illavarslande på en gång, här finns bokens tyngd, här komplicerar Pilger i stället för att förenkla.

Till och med hjältegestalten Nelson Mandela syns i nytt ljus. Pilger träffar honom i samma rum där mrs Vorster och mrs Botha en gång bjöd på te. Mandela är lätt sömnig efter eftermiddagsluren: ”1950-talets hjälte från kåkstäderna, aristokraten, boxaren, dansören, kvinnokarlen och advokaten framträdde alla i hans person ? När jag frågade honom hur det kändes att bli betraktad som ett helgon svarade han: ’Helgon får inte försäga sig. Det var inget jobb som jag var ute efter’.”

Afghanistan, Indien, Diego Garcia, den lilla ön i Indiska oceanen som blev en amerikansk bas på invånarnas bekostnad, och så Palestina – de är alla vår tids konflikter. Förhållandena där säger mycket om storpolitiken i tiden för den amerikanska dominansen.

I Afghanistan är nu både krigsherrar och talibaner i full verksamhet, regeringen i Kabul ånyo en marionett – fast denna gång i USA:s, inte Sovjets tjänst. Fattigdomen, sjukdomen, våldet och laglösheten är den afghanske bondens vardag. Detta är förfärligt, Pilgers skildring vibrerar av upprördhet. Den lösning han antyder är enkel: uttåg. Uttåg av USA, av andra västliga trupper, av regeringen Karzai.

Men skulle det räcka? Skulle det inte betyda en fortsättning av det afghanska inbördeskriget, och ett fortsatt förtryck av den afghanske bonden och än mer av hans hustru, döttrar?

John Pilger hyser obegränsad tillit till den fattige och förtryckte och grundmurat förakt för den också måttligt framgångsrike. Ack, om världen vore så enkel!

Samhälle

Barbro Hedvall