Det här är mod

JENNY TUNEDAL läser en underbar fajt om sanningen

BOKRECENSIONER
Susanne Holmgren.Foto: ANDERS WEJROT

Poeten och översättaren Susanne Holmgrens nya bok är en mycket märklig, bångstyrig, självtillräcklig och inte minst kritisk massa av text. Den omintetgör mycket av det jag som kritiker plägar göra. Den gör det mot mig. Den kan själv. Istället för kritik: förvirring. Eller, i alla fall, beskrivning.

Verklighetsmaskineriet är en lång diktsamling, över hundra sidor. Den innehåller korta prosalyriska texter som jag skulle vilja kalla dikter och längre prosalyriska texter som jag skulle vilja kalla utläggningar (denna uppdelning är, som så mycket i kritiken, grov och ungefärlig). Dikterna heter och beskriver sånt som ”saknaden”, ”regnet”, ”lärkan och älgkon”, ”tallarna”, ”skymning”. De är igenkännbara som dikt, ganska vackra, kloka, och lätta att gilla.

Utläggningarna är mer filosofiskt och språkpolitiskt lagda, konstiga, och härsklystna. De bråkar med dikterna; ifrågasätter, problematiserar, undergräver och sabbar. Under titlar som ”språkets motor”, ”ordens återklang” eller ”vakna nu” slås både öppna och stängda dörrar in, till rum där begrepp som språk, subjekt och verklighet i högsta grad är på tapeten.

Relationen mellan dikter och utläggningar, eller mellan metadikt och dikt är full av spänningar och bristande lojaliteter. Just när jag läst något som fäster i hjärtat och smärtan skriver Holmgren: ”Det är svårt att låta bli att vara trevlig när någon vill bekräfta det sköna på människans liksom krampaktiga, betydelselösa sätt.” Eller så säger hon något om ”aktiviteternas prefabricerade språk” eller om att ”Detta sträckande efter något är lika fundamentalt som viljan till instigande i det bortomrationella rum jag tidigare hänvisat till i dikten (om det här nu är en dikt).”

De texter jag kallar dikterna ställs på tunn is och läsakten blir ett konstigt jumpande mellan flak, en sorts ofrivillig utryckning. Det känns som om texterna är helt ointresserade av att rädda sig eller mig eller vår parrelation. Och som om poeten Holmgren inte aktar sig för att tänka och skriva sönder och samman sin dikt.

Verklighetsmaskineriet är på hugget, den känns aggressiv redan från första sidan, och den sista textens roliga och oroande frontalangrepp på läsarens etik och estetik kommer nästan som en lättnad. ”(Läsarens sökande efter bekräftelse och samförstånd ska man kalla det läsarens arrogans?)”

Jag antar att Verklighetsmaskineriet ska läsas som en kritik av den automatiserade produktion av verklighet som pågår i språket, innanför och utanför poesin. (Och därmed som en del av ett poetiskt projekt som andra redan satt i rörelse.) Men språket är bara makt. Holmgren

ger sig på hela samhällsapparaten, i texter som ”de svagare grupperna i samhället” eller ”sommaren är en socioekonomisk fråga”.

Och hon går längre än de flesta, med beundransvärd inkonsekvens. Samtidigt som det påstås en massa saker som: ”Språket räcker inte till för våra känslor, våra känslor räcker inte till för våra känslor. Vi känner det, vi påpekar och upprepar allt som är vackert som om det vackra skulle förstå oss” vägrar poeten att böja sig för sina egna konstateranden. Hon skriver dikten om känslor och vackerheter, trots allt. Och det som händer då är att den står där, lilla dikt, inte som ett undantag, inte som ett bättre alternativ, utan som en del av maskineriet. Äntligen. Öppnad för utläggningarna, tolkningshorisonterna, mekanismerna och hierarkierna, blottad för de strålkastare poeten själv riktar mot dem.

Ljuset är obarmhärtigt. Mot dikterna, mot utläggningarna, mot läsaren. Man skulle kunna påstå saker som att detta projekt tar för stora risker, skulle krävt större precision, är övermaga eller bristande. Men jag gillar det oerhört mycket. Här pågår ett hårt arbete; en fajt om sanningen, tror jag faktiskt att det är, som Holmgren både drar igång och är dömd att förlora. Det brister under diktens fötter. Som läsare känner jag mig tilltufsad, liksom påkommen i en självgod, tillbakalutad position.

Verklighetsmaskineriet är ett haveri, där ”de svagare grupperna i samhället” går under medan vi ljuger med ungefärliga ord. Verklighetsmaskineriet är ett slags poetiskt haveri, men ingjuter ändå hopp. Med sin kritiska blick på språket hittar Holmgren glänsande rader som säger något alldeles sant, om livet och orden som leker i verkligheten:

”Det är inte slutgiltigt, döden kommer varje dag och allt blommar högre, tankarna / tankas tankfullare och det är en lek.”

Lyrik

Jenny Tunedal