Autisten som tog revansch

BOKRECENSIONER
Foto: sandra qvist
Iris Johansson.

Iris Johanssons berättelse om sin uppväxt i en lantbruksfamilj i Västergötland förvånar mig från första sidan till den sista. Kanske just för att hon aldrig upplevt omgivningen som jag, får hon mig att tänka kring vad mänskligt är, vad gemenskap är, hur det ”normala” skapas och funkar.

Iris Johansson är en ovanlig människa och en ovanlig autist. Hon föddes 1945 och på den tiden ställdes inga diagnoser på besvärliga barn. De flesta lämnades på institutioner. Men Iris hade en synnerligen ovanlig pappa. Han hade tålamod och tänkte själv. Han bar henne i sele på ryggen i ladugården, berättade och förklarade, även om hon inte svarade. Han såg till att hon fick ”vara med”, om så under bordet, en vakthund skällde om hon sprang till skogs. Fadern kämpade för att hon inte skulle behandlas som en utvecklingsstörd, övertalade lärarna i skolan att vara fördragsamma.

Iris var tjurig, svår att hejda, skrikig och hon älskade att ställa till det så att känslorna svallade hos andra. Då kom det ut något lustigt färgsprakande i ”atmosfären”. Själv förklarar Iris Johansson att hon aldrig känt skam, blygsel, medlidande eller ånger – såna känslor som får barn att socialiseras. Men som vuxen har hon lärt sig vad de betyder. Hon har lärt sig härma känslouttryck och uppträda som man ”ska”. Fattat med förståndet vad man menar med rättvisa och skuld.

Vad Iris kunde redan som liten var att vagga in i ett immateriellt tillstånd hon kallar ”Den riktiga verkligheten” eller ”Ute”. Hon förklarar det som ett universellt urtillstånd där allting bara är. Men inget är rätt eller fel, gott eller ont. Och just för att hon inte tyngs, hämmas eller förblindas av känslor eller av ”Den vanliga världens” värderingar och försanthållanden (det som intellektuella nuförtiden kallar konsensus) kan hon ibland ”se rakt igenom” människor och tolka det ordlösa runt dem. (På bokens baksida kallas förmågan för intuition.)

Numera, efter en lång utvecklingsprocess som jag inte tror är typisk för autister, är Iris Johansson både universitetsutbildad, gift och skild och mamma och har ett långt arbetsliv bakom sig. Hon har jobbat med barn och ungdomar på glid och handleder nu personal på institutioner för missbrukare, psykotiska människor och människor med kommunikationsstörningar som autism.

Förutom den

dråpliga och knivskarpt formulerade livshistorien (inklusive de Iriska omtagningar hon själv menar är typiskt autistiska) om hur en ordlös vild och vrång flicka blir en lycklig, verbal, verksam kvinna som kan hjälpa andra, fascineras jag av författarens sakliga ingång till

”Ute”

, den verklighet hon hela tiden kallar Den riktiga. En andlighet helt utan fluff.

”Vetskap”

kallar hon den bara och struntar högaktningsfullt i trons och vetenskapens konflikter.

Självbiografi

Pia Bergström