...för att de är värda det

MAJA LUNDGREN om en antologi - och kvinnor som borde varit med

1 av 2
Lagerlöf.
BOKRECENSIONER

Texter från Sapfo till Strindberg (kärnfullare än det mer exakta ”Texter från homeriska hymner till Hjalmar Söderberg”, det egentliga upplägget i denna antologi) är i första hand avsedd att vara referenslitteratur för studenter i litteratur, men den kan fungera som uppslagsverk för alla intresserade. Här finns texter av den kalibern att klockorna stannar, men ingen överhängande känsla av plikt. Skönlitterära texter av urminnes hävd och ett par tusen års polemik om litteraturens mening.

”Litterärt omdöme är en slutprodukt av lång erfarenhet” ( Longinos, 100 e Kr).

Bra att läsa i en tid som på löpande band avverkar det som är nytt. Poängen med en kanon är att den ställer krav. Allt som är rock’ n ’roll går ut på att vara först, vildast och mest oborstad, men traditionen hävdar barskt att det nya är sist.

Kanon är en föränderlig uppförsbacke. Det handlar om långsamhet och arbete. Risken är förstås att den uppfattas som avskräckande. Det märker man inte minst om man försöker föreslå elever på en skrivarkurs att de ska läsa gammal litteratur. Det uppskattas i regel inte. Det råder mer eller mindre konsensus om att gammal litteratur inte har något att säga en modern människa, Så på sätt och vis är moderniteten mer konformistisk än traditionen.

Tiderna är olika. De är nämligen tider. Mycket i traditionen verkar ålderdomligt och förryckt, dammigt och passé. Men det kan vara inspirerande i sig. Det är intressant när någon far i väg med självklar pondus och gör anspråk på att säga något sant, som här Aristoteles: ”Det gåtfullas princip är att sammanställa omöjliga ord för att uttrycka något faktiskt – inte vanliga ord utan metaforiska – som i raden ’jag såg en man fästa brons på en annan med hjälp utav elden’ och liknande. Ovanliga ord leder till barbariskt tal.”

Redaktörerna till denna antologi vet att det vid det här laget var länge sedan kanon betraktades som en odiskutabel förebild. I det mycket korta efterordet håller de låg profil. De välkomnar antologier med litteratur från andra kulturer och skriver också: ”En historiskt inriktad antologi som denna utgör i bästa fall en arena för återkomster, ett hjälpmedel för läsaren till vidare upptäckter på egen hand och möjligheter att utveckla ett eget omdöme och egna kritiska värderingar genom andras omdömen och värderingar.”

Ja, eller som filosofen Gadamer en gång uttryckte bildningens mening: man lär sig anspråkslöshet och att veta besked.

Eller Boethius, 500 e Kr:

”Och popularitet tycker jag inte ens en gång förtjänar att nämnas: den beror inte på någon riktig bedömning, och den är aldrig stadig och varaktig.”

Eller Mary Wollstonecraft: ?

”Av kvinnornas nuvarande vandel och njutningslystnad snarare än ambitioner och ädlare strävanden som vidgar och utvecklar själen, kan man således dra slutsatsen att den undervisning som de hittills har fått endast har syftat till att i enlighet med det borgerliga samhällets natur göra dem till obetydliga föremål för åtrå – och enbart har varit ett sätt att göra dem till våp.”

Men jag tänker peka på det jag menar saknas i denna antologi. Det handlar om en imponerande rad stora kvinnliga författare i Frankrike på femton- och sextonhundratalen. Är det att betrakta som marginellt? En liten fransk specialkunskap – eller var det en så viktig epok att den borde vara självklart kanonisk? Det var det senare: en litterär blomstringstid. Mlle de Scudéry är en mastodont: en barock, förfinad och fantastisk författare till tusensidiga romaner som absolut borde återfinnas i antologin: exempelvis utdrag ur romanen om Alhambra.

Och Marie de Gournay: femtonhundratalsförfattaren, filologen och lärjungen till Montaigne som skrev ett av de allra första feministiska manifesten: en lärd som uttalade de rebelliska orden ”Jag är hellre tom än full av lån” – vilket inte hindrade Montaigne från att testamentera sitt bibliotek till henne. Hon var hånad av många, men inte av Montaigne. Hon håller på att bli återupprättad i Frankrike, men hon har inte hunnit in i denna antologi, ”Jag är hellre tom än full av lån”.

Ett par hundra år senare lät Goethe Faust säga ”jag ska bränna mina böcker”. Goethe är självklart med i antologin, och det är han i allra högsta grad värd (det var Faust jag en gång föreslog att skrivarkurseleverna skulle läsa – vilket blev betraktat som ufoism).

Men jag tror att redaktörerna till Texter hade behövt ha sällskap av minst en kvinnlig kollega, och då inte ett lagom mopsigt våp utan en lärd feminist. För visst har de tagit med många goda kvinnliga författare – en eloge för detta – men intrycket är fortfarande att uppförsbacken behöver förändras.

Jag gillar inte att Selma Lagerlöf bara är representerad med brev och med En saga om en saga. Studenterna ska säkert läsa åtminstone Gösta Berling i dess helhet, men inom antologins pärmar har Lagerlöf blivit förringad.

Jag har inte läst Hilma Angered-Strandbergs romaner, men i stället för ett utdrag ur någon av dessa återfinns i antologin ett brev där hon tackar Gustaf af Geijerstam för att han skrivit en recension där han ”visat var svagheten sitter”.

Artonhundratalsdelen

av antologin är överhuvudtaget rätt skum, eftersom det svenska är överrepresenterat och innehåller för mycket provinsiell överkurs.

Vintern rasat ut bland våra fjällar, Litet bo jag sätta vill, Kungssången

, svarsbrev på recensioner, en halvdan text av

Clas Livijn

, en text av gymnastikens fader

Ling

: annat är förstås bra och historiskt nödvändigt, men mycket är för internt och verkar mest vara där antingen för att illustrera ”svenskhet” eller för att ge prov på en tidsanda. Det hör inte hemma i en översikt över den västerländska kanon – om man nu inte vill hävda att den svenska artonhundratalslitteraturen utgör skapelsens krona. Då luktar det punsch.

Litteraturhistoria

Maja Lundgren ([email protected])