Kapitalismen som katastrof

Kris, chock, plundring ... STEFAN JONSSON läser Naomi Kleins skakande bok: ”I ett slag vrider den hela samhällsdiskussionen”

BOKRECENSIONER
Foto: Debra Friedman
Naomi Klein – med genombrottswboken "No Logo" år 2000 blev hon känd i hela världen. I går utkom"Chockdoktrinen" på svenska. Kleins kolumner publiceras på Aftonbladets kultursidor.

År 1980 tjänade den genomsnittlige företagsledaren i USA 42 gånger mer än den genomsnittlige löntagaren. År 2005 tjänade chefen 411 gånger mer än arbetaren.

I dagens Sydkorea är självmorden numera dubbelt så vanliga som före den ekonomiska krisen för tio år sedan.

I Sydafrika är den förväntade medellivslängden i dag tretton år lägre än när Nelson Mandela frigavs 1990.

I Ryssland flyttades mellan 1990 och 1996 hela 72 miljoner människor under fattigdomsgränsen och antalet narkotikamissbrukare steg mellan 1995 och 2005 med 900 procent till 4 miljoner människor.

Denna handfull fakta hämtar jag från Naomi Kleins bok Chockdoktrinen.

Vad ligger bakom dessa väldiga försämringar? Enligt Naomi Klein har de med varandra att göra. För att fatta vidden av den omvälvning hon analyserar måste man också beakta fakta av ett annat slag som hon också lägger fram.

Dit hör raden av folkmordsbrott som begicks av militärjuntorna i Brasilien, Chile, Uruguay och Argentina mellan 1960 och 1980. Tiotusentals mördades och hundratusentals utsattes för tortyr. Till offren hörde Chiles tidigare ambassadör Orlando Letelier, mördad med en bilbomb av Pinochets agenter

i Washington 1976. Leteliers analys av förhållandet mellan nyliberal ekonomi och tortyr är central för Naomi Kleins djärva tes.

Chockdoktrinen inleds och avslutas i New Orleans efter orkanen Katrina. Tre månader efter katastrofen tog den då nittiotreårige ekonomen Milton Friedman till orda i Wall Street Journal. Katastrofen gav New Orleans en möjlighet, ansåg Friedman.

I stället för att återställa New Orleans skolsystem och bygga nya skolhus borde de drabbade familjerna få en ”skolcheck” som kunde lösas in på privatskolor. Det får inte bli en tillfällig åtgärd, utan måste vara en bestående reform, menade Friedman.

Foto: AP
Alla inspirerades de av Friedman och hans privatiseringsdoktriner: Pinochet, Thatcher, Reagan och Jeltsin.

Friedman är huvudfiguren i Kleins sexhundrasidiga bok. Hon skildrar hur hans idéer sattes i verket först av Pinochet, sedan av Thatcher, Reagan och Jeltsin, men också av Kina, Indonesien, Ryssland, Thailand, Sydafrika och därtill många andra regeringar, ja, nästan alla, som från 1980-talet och framåt ägnat sig åt att privatisera, avreglera och skära ned statsbudgeten.

Enligt Friedman skulle staten inskränka sig till att hålla marknaden fri från otillbörliga kontroller och restriktioner som skatter, transfereringar och allmännyttiga institutioner. Då skulle tillväxten skjuta fart och friheten spira.

En vacker teori. Men om Friedmans idealsamhälle vet vi egentligen lika lite som om det klasslösa samhället. Och skälet till att vi inte vet något är i båda fallen detsamma. Innan de hunnit fullbordas har medborgarna revolterat eller politikerna bytt kurs. Det enda som hindrade Friedmans nyliberala idéer från att förstöra det chilenska samhället fullständigt var således att Pinochet efter några år avvek från ekonomens råd och undvek att privatisera landets koppargruvor.

De som hävdar att Chile har nyliberalismen och Pinochet att tacka för sin numera starka ekonomi är dåligt pålästa, visar Klein. Hennes bok är fylld av sådana korrigeringar. Den ställer de senaste decenniernas världshistoria i ett nytt ljus.

Naomi Klein har i några år rest genom hela världen och talat med hög som låg om nyliberalismens facit. Att följa henne i spåren är att falla fritt genom historien och landa i helvetet. I vissa fall verkställdes Chicagoskolans idéer med terror, tortyr och öppet våld (södra Latinamerika, Kina). I andra fall verkställdes de genom dekret under undantagstillstånd (Ryssland).

I åter andra fall infördes de genom att medvetet föra alla folkvalda parlamentariker bakom ljuset. (Bolivia, Polen). Och i de allra flesta fall, som i Sydafrika, Thailand, Sydkorea och Filippinerna, genomfördes de genom internationella valutafondens misärskapande strukturanpassningsprogram.

Nästan ingenstans har dock nyliberalismen fått makten i fria val.

Det är inget gott facit för ett idégods som påstått sig gå hand i hand med demokratin. Klein visar dessutom att Chicagoskolans förespråkare var på det klara med att deras ekonomiska åtgärder förutsatte ett mått av tvång. Den brasilianska sanningskommissionen om juntans brott skrev det i klartext: ”Den ekonomiska politiken var extremt impopulär hos de allra flesta invånare. Därför måste den drivas igenom med våld.” Friedman själv formulerade samma sanning: ”Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring”.

Här formuleras kapitalismen som chockdoktrin. När orkanen ödelagt New Orleans, när tsunamin svept bort alla samhällen längs kusten, när människor är traumatiserade av bomberna eller när börsen kraschat – först i krisskeden och chocktillstånd har nyliberala idéer kunnat ta initiativet för att privatisera allmänningarna, förbjuda fackförbunden, avskaffa social service, släppa priserna fria och cementera äganderätten och centralbankens överhöghet.

Resultatet har inneburit att makt och välstånd flyttats från offentliga till privata händer. Hela länder har plundrats på företag och naturtillgångar. Tidigare självförvaltande befolkningar har fått finna sig i att utländska företag administrerar deras vattenledningar och telefonlinjer.

Men chockdoktrinen förekommer också i en mer radikal variant. I stället för att invänta krisen kan man iscensätta den genom statskupp, spekulation eller krig. Konsekvenserna ser vi i dagens USA och Irak, menar Klein. Där har katastrofkapitalismen skapat en ny bransch, långt större än Hollywoods medieindustri, som går ut på att staten lägger ut säkerhetsbevakningen på entreprenad till företag som slukar miljarder i skattemedel. Företag i samma bransch har även kontrakt på att sköta själva kriget.

Allt sker på de amerikanska skattebetalarnas och det irakiska folkets bekostnad. För det globala näringslivet är det en lysande affär.

Naomi Klein framkallar mönstret i det som George Bush den äldre 1990 kallade ”den nya världsordningen”. Nästan varje politisk och ekonomisk kris från 1970 och framåt har lett till att resurser förts över från offentligt till privat och från medelklass till överklass.

Chockdoktrinen kommer att framkalla mardrömmar hos såväl vänstern som högern. Hos vänstern därför att den mäter nederlagets djup. Det är så djupt att själva politikens möjlighet nu är i fara, menar Klein. Snart står vi i ett läge där det inte längre återstår någon offentlighet att agera i och allt som förut var i allmän ägo är privatiserat.

För högern är boken besvärande därför att den så rasande effektivt ger oss sanningen om kapitalismen: ett system utan mänsklig hänsyn. Görs kapitalismen till politiskt reformpaket blir resultatet därför en hänsynslös politik.

Foto: Peter Knapp/AP
MIlton Friedman – huvudspersonen i Kleins bok. Hans åsikt: "Endast en kris – inbillad eller verklig – kan åstadkomma verklig förändring." 1975 var han i Sverige och mottog ekonomipriset till Nobels minne.

Det märkliga med Friedman och många av hans lärjungar och meningsfränder är att de tycks ha accepterat det. Friedman förespråkade inte att Chiles ekonomiska omstöpning borde ta hjälp av tortyr. Men han protesterade inte när han såg att så blev fallet, utan skred villigt in som Pinochets rådgivare. Monstruöst nog gjordes han sedan immun mot kritik, när Sverige 1976 gav honom ekonomipriset till Nobels minne.

Å andra sidan överdriver Naomi Klein Milton Friedmans betydelse. Det hade varit klokare att använda hans teori som en metafor för senkapitalismen, i stället för att se honom och Chicagoskolan som dess drivkraft. Och säkert överdriver också Klein tortyrens plats i nyliberalens världsåskådning. Kan man vara kommunist utan att behöva svara för Stalins utrensningar, måste man väl kunna vara nyliberal utan att behöva svara för Friedman och Pinochet.

Fast det förtar inte Kleins främsta bedrift.

I ett slag vrider Chockdoktrinen hela samhällsdiskussionen. De senaste årtiondena har det ju ofta sagts att USA och den nyliberala globaliseringen drivit på världens demokratisering. När man läst Naomi Kleins förkrossande dokumentation framstår den ståndpunkten som absurd.

FAKTA

Sakprosa

Naomi Klein

CHOCKDOKTRINEN – Katastrofkapitalismens genombrott

Övers. Henrik Gundenäs och Stefan Lindgren

Ordfront

Stefan Jonsson är medarbetare på Dagens Nyheters kulturredaktion.

Stefan Jonsson

ARTIKELN HANDLAR OM