Åsikter till salu

OLLE SVENNING läser en vass bok om journalistik i utförsbacken

BOKRECENSIONER
Foto: Lars Rosengren
Piers Morgan - bad om ursäkt och avgick.

Under den långa upptakten till Irakkriget bodde jag i London. Brittiska medier blev därmed viktiga källor för att förstå och tolka det stora spel som föregick bombattackerna över Bagdad.

Observer, som jag i decennier läst som en oberoende radikal veckotidning, skrev i givakt ledare och nyhetstexter som prisade paret Bush/ Blair.

Daily Mirror, den något opålitliga tabloiden, hyrde in John Pilger för att elda på den redan gigantiska antikrigsopinionen. Den känslige chefredaktören Piers Morgan sniffade upplageökning.

Gåtfullt.

Fem år senare hjälper Nick Davies mig att förstå dessa små mediala revolutioner. I sin massiva bok Flat earth news slår han sig ner på Observers redaktion. Där härskar en politisk analfabet som till sin hjälp har en politisk reporter som ständigt låter sig bjudas på dokument och spin från de amerikanska och brittiska säkerhetsorganisationerna. Observer svämmades följaktligen över av texter om Saddams massförstörelsevapen. USA-korren Ed Vulliamys avslöjande att CIA inför omröstningen om krigets laglighet buggade medlemmar av FN:s säkerhetsråd, fick kämpa sig till en marginellt redigerad spalt.

I Observers ledarredaktion påbjöd den politiske analfabeten: Fullt stöd för kriget. Ordern verkställdes.

Observer har senare erkänt sig som filial till säkerhetstjänsten och bett om ursäkt för det.

Piers Morgan i Mirror, krigsprotesternas språkrör, har också bett om ursäkt. Tidningens kampanj ledde till förlust av bortåt en miljon läsare. Vi visste inte att vårt folk var sådana krigspatrioter, sa Morgan och avgick för att i stället tjäna miljoner på sina memoarer.

Davies bryter, som många av hans kritiker påpekat, mot den klassiska journalistregeln: ”Hund biter inte hund.” Han kliver rakt in i klassiska Sunday Times och minns dess svåröverträffade Insight­redaktion (bättre undersökande journalistik var inte möjlig att göra). Times köptes av Rupert Murdoch men försökte ändå, för en tid, bedriva oberoende, kvalificerad journalistik. Bland annat avslöjade tidningen, med hjälp av den israeliske kärnkraftteknikern Mordechai Vanunu, existensen av israeliska atomvapen. Tidningens slarv brände dock källan. Vanunu kidnappades av israeliska säkerhetsmän och kastades i fängelse – i arton år.

Davies rapporterar också inifrån medelklassens särskilda tidning Daily Mail, länge Tony Blairs termometer på folkopinionen. Berättelser om hårdför främlingsfientlighet; stories om äldre kvinnor som vräkts till förmån för asylsökande, beskrivna som drogmissbrukare och kriminella. Jag påminner mig serier av bilder, suddiga och demoniserande, på flyktingar och invandrare: ”Så mycket av skattepengarna tar de från oss”, sammanfattade Mail.

Davies tar sig ett större uppdrag än på-platsen-rapporter från de stora tidningarna i London. Han vill skildra det journalistiska förfallet. Hur den nitiske, granskande reportern, ständigt ute bland folket och ”verkligheten”, ersatts av fabriksarbetare, tjudrade vid sina ­datorer och med uppgift att pressa fram tio artiklar om dagen. Helt enkelt hur ” journalism” ersatts av ” churnalism” – en sorts förpackning och stuvning av nyhetsmässigt allmängods, pr-spin och utskick från nyhetsbyråerna. Tidningarna packar och rör ihop meddelandena något olika, men berättelserna är i grunden de samma.

Davies moraliserar inte över journalisterna; de är offer för ägarnas krav på ständigt ökad produktivitet och vinster. De stora klassiska tidningskungarna, som ville driva politik via sitt ägande, har ersatts av teknokrater och kamrerer, ointresserade av annat än att förse sina uppdragsgivare med feta utdelningar.

De kommersialiserade medierna töms mer och mer på det som högtidligt kallas ”det publicistiska uppdraget”. Det finns förstås krönikor och opinionsartiklar men de innehåller sällan annat än triviala reflektioner över privatlivet eller någon mer eller mindre sann nyhet. De ofta unga skribenterna drömmer mest om att bli programledare eller något i showbiz.

Kunskaper räknas sällan. Naturligt nog; journalisterna i sina fabriker har helt enkelt inte tid att kolla sina artiklar eller att ta fram egna nyheter och avslöjanden. Davies visar, med hjälp av utredare från Cardiffs universitet, att bara tolv procent av de undersökta tidningarnas texter består av eget material. Det andra är rewrites, byråtexter eller budskap från pr-byråerna. Deras resurser – ekonomiskt, personellt och tidsmässigt – är oändligt överlägsna journalisternas. I Storbritannien finns fler pr-agenter än journalister.

Åsikter att sälja, prångla ut och att köpa finns också i oceanen av så kallade think tanks. Jag lägger särskilt märke till ett av Davies exempel, Stockholm Network, en allians av 115 nykonservativa tanke­smedjor, spridda över hela Europa. Timbro finns bland dem. De betalas, skriver Davies, av ”gigantiska läke­medels- och oljebolag och gör anspråk på att påverka många miljoner européer varje år”. Min favorit, i det lilla formatet, är Sveriges Radios engagemang för en urusel, kortfattad kulturrapport från Timbro. Kulturradion tog god tid på sig för att analysera detta nonsens.

Kring storbolagsintressen vävs också en rad nätverk med neutrala namn som Social issues research center eller British nutrition foundation. Hjälpmedel, ibland, för journalister, i praktiken upp till taken finansierade av globala livsmedelsbolag.

Hårda tider för journalistiken, det eviga självhatet på plats och Davies gör sig ingen möda att lysa upp framtiden. ”Den helige Nick” kallas han i en kritisk recension av Guardians Peter Preston, på en gång briljant krönikör och grävande journalist.

Preston håller fram några handfasta konkreta invändningar. Stora tidningar som Times, Guardian och Telegraph har fler, inte färre, journalister anställda i dag än under Davies ”gyllene år”. Som förresten inte bara var gyllene utan också släpade på fylla, korruption och skråintressen, både från den tekniska och journalistiska personalen.

Nick Davies passar också på att i sin bok göra upp med fiender och konkurrenter, bland annat från Observer. Mänskligt, men inte så heligt. Han väljer ett flott ovanifrånperspektiv genom att bara analysera morgontidningarna. Tabloiderna, ofta särskilt viktiga för att bilda folklig opinion, väljs bort.

Davies, själv en noggrann undersökande journalist, alltid med små sjöar av tid till att arbeta ostörd, vill inte erkänna att en förutsättning för den grävande journalistiken är den andra mediala verksamheten: de snabba nyheterna, berättelserna, stora och små, vulgära och upphöjda. Underhållningen och flärden, sporten och kändiseriet. Utrikesreportaget och rewriten. Utan detta dör medierna, istället för att vara heliga blir vi alla mediecirkusens offer.

Nödvändiga reservationer, också i förhållande till den mest angelägna medie­kritiken. Och så vill jag ju inte vara en hund som biter en hund.

ARTIKELN HANDLAR OM