Snaran dras åt

BOKRECENSIONER
Foto: Mattias Edvall
Jens Lapidus.

■ ■ Jens Lapidus debut Snabba cash: en riktig hårdkokt svensk deckare. Inga halvalkade bittra poliser, inga problemlösningar, inga pusselintriger i syfte att finna någon skyldig och skapa ordning. Noll skilsmässor, tvåsamhetsproblem och familjehemligheter. Istället avslipad prosa, korta meningar, många kolon, talspråk, slang. Men också en drastisk humor och en trovärdig skildring av stadens nattsida.

Det går inte att undvika att jämföra uppföljaren Aldrig fucka upp med föregångaren. Lite för många saker är lite för lika: då tre män, JW, Jorge och Mrado – uppkomlingen på Stureplan, mästerrymmaren och kokaindealaren, den degraderade och hämndlystna juggemaffioson – nu åter tre. Män, förstås: polisen Thomas som avskyr drägget och stapplar fram i sitt äktenskap, Mahmud, blatten som vill upp, eller åtminstone snärja sig ur det han hamnat i, Niklas som tagit kriget med sig till Örnsberg.

■ ■ Aldrig fucka upp är andra delen i en planerad trilogi, ”Stockholm noir”, vilket gör de stora likheterna logiska. Lapidus hittade ett bra koncept och han bygger vidare: hårt, korthugget och cyniskt berättas en historia som snabbt vecklar sig vidare. Jämfört med förebilderna inom genren, framför allt James Ellroy, tar han inte ut svängarna vare sig innehållsmässigt eller språkligt.

Något av styrkan i debuten har eroderat: nu finns polisen och polisarbetet med, medan humorn tonats ned. Något mer traditionellt, helt enkelt, inte lika övermannande. Men fortfarande i en klass för sig. Gängbrottsligheten – droger, koppleriverksamhet, strippklubbar, machovåld och hårda hierarkier – ses inifrån genom Mahmud och lite snett utifrån genom den cyniske, bottenfryste polisen Thomas. På tvärs mot hårdkokthetens dogmer finns det i skildringen av framför allt krigsveteranen Niklas ett försök till psykologiserande.

■ ■ De tre männen är just män: deras manlighet och machoattityd nyanseras och problematiseras på olika sätt – inte främst i förhållande till kvinnor utan gentemot andra män. De är av typen ensamma och starka med en vantrivsel i att inte kunna relatera till andra. Riktiga män äter inte sallad och raggar helst främmande snygga brudar. Samtidigt blir kvinnornas värld, i all sin obegriplighet, målet för all strävan, en symbol för det normala. Någonstans i bakgrunden finns de: mamma, syster, fru, granntjej, någon man köpt en bil av. Förnuftet och tryggheten. Niklas läser Flickan och skulden, Könet brinner, Under det rosa täcket och Drömfakulteten och insikten om könsmaktsordningen slår honom som en granat i Irak. En skruvad variant av könskrig tar vid.

Eftersom intrigens trådar väver sig in i Palmemordet figurerar också en annan normalitet: folkhemmet, socialdemokratin. Förflyktigad, försvunnen med två kulor på Sveavägen. Det är inga originella tankar Lapidus låter sina män tänka, men sammantaget fixerar de en lokal, nationell, existentiell smärta där samtids- och livsstilsmarkörer krockar med helt symboliska attribut som feta råttor i Hägersten.

Om Snabba cash spände en kraftig lina mellan Robertsfors och Stureplan, mellan småstadstrygghet/instängdhet och fet konsumtion, befinner sig Aldrig fucka upp mitt i de södra förorternas sönderfallande arbetaridentitet, mitt i gentrifieringens Stockholm. Det är en snara som dras åt, närmare och närmare ett kaotiskt centrum av främlingskap, klasshat, maskulinitetskris och våld. Med trygghetens klichéer strax bortom det nåbara.

FAKTA

Prosa

Jens Lapidus

ALDRIG FUCKA UPP

Wahlström & Widstrand