Satchmos daj-daj-daj

MIKAEL STRÖMBERG läser en berättelse av och om Louis Armstrong

BOKRECENSIONER
Louis Armstrong – bjuder skrönor.

Louis Armstrong såg betydligt yngre ut snett bakifrån än rakt framifrån. På bokomslagets foto syns bakifrån en ung man som kokar av musik, genom händerna, läpparna. Framifrån en trött jazzmusiker som turnerar 300 kvällar om året.

Fenomenet går igen i hans musik. Framifrån kan den kännas sliten, men bakifrån sipprar små fantasterier. En kort förlängning av en fras. En liten extra kupning av vibratot. Ett knappt hörbart ssss-ljud som han låter läcka från en ventil i trumpeten.

Den lätt redigerade texten av och om honom själv är en härlig buffé av minnen, skrönor, färger, smaker, dofter. Armstrong berättar om gatulivet, hemmet för ”vanartiga färgade pojkar” där han själv satt inspärrad och om hur fattigdomen drev honom att spela. Med lite parader, begravningar och ”utflykter med de vita” klarar han sig hyggligt. Vi befinner oss i 1920-talets New Orleans. Idolerna heter Bunk Johnson och Joe Oliver.

Så här kan det låta: ”Som vanligt gick vi längs Rampart Street, bara gick där och sjöng och störde ingen, då en kille på andra sidan gatan plötsligt drog fram en liten sexpipig revolver och avlossade en salva. Daj-daj-daj-daj-daj.”

Eller: ”Jag hade min gamla rostbiff på mig; det var så jag kallade min gamla luggslitna smoking. Själv tyckte jag i alla fall att jag var skarpt svidad.”

Det är inte musiken Armstrong är ute efter att skildra i första hand, utan den miljö som på sikt formar musiken. Och det får bli min högst personliga gissning att Satchmos genialitet ligger i hans förmåga att kanalisera det kreolska arvet. Här dröjer fortfarande något kvar av vildheten som har försvunnit i dagens jazzlegering. Mot slutet av karriären faller han i egen tunna, den armstrongska godheten som kan kännas lite kletig, i låtar som What A Wonderful World.

1635 stiger fransmannen Pierre Belain iland på Martinique. Med lite fantasi kan man påstå att nu börjar jazzen bland karibiska pärlfiskare, franska kolonisatörer, slavar från bambare- och dragonfolkens stammar, munkar och andra vilka forslats över Atlanten. I det långhalsade kalebassinstrumentet banzan har man föregångaren till banjon. I snäckskalet finns embryot till en trumpet. I slavdansen calinda höll swingfingret tempot. Alla dessa historiska rottrådar tycks finnas i Armstrongs utlevelse av ”det jazziga”.

Smärtan och klagosången som på sätt och vis är kärnan i bluesen och jazzen, är naturligtvis långt mer prosaisk än vi tror. Musiken trängde fram när man fasade för att bli piskad, när bristen på förnödenheter var stor och vid sorgen över att aldrig mer få återse sitt hemland.

Vid en flodkrök som kallas ”månskäran” grundas New Orleans. Här växer Armstrong upp i kvarter som inte har förändrats mycket sedan Adrien de Pauger ritade kartan 1724. I motsats till dynamiten uppstår inte jazzen i en knall, bakom sig har den flera sekler av processer. Först kreolsk marschmusik, som leder över i dixieland, som leder över i jazz, med en klangbotten av bomullsfältens mollackord. Och en hel del klassisk musik, faktiskt, av kompositörer som Louis Moreaus Gottschalk och Scott Joplin.

New Orleans-jazzen är också ett eget, nästan slutet system av de frigivna slavarnas musik, och lever liksom Armstrong i ett kluvet förhållande till raserna. På skoputsarnas gata ropar någon nåt oanständigt. Där finns också fikonförsäljare som skriker ”fresh figs” så att det mera låter som ”ice crags!”. Till jazzen bidrar också voodoodrottningen Marie Laveau och hennes dans med giftormen Zombie. Och ramsor och riter på västafrikanska ewespråket. Och bordellmammor. Och trollpulver. Tydligen var Satchmo helt besatt av olika örter och pulver, skriver Gösta Hägglöf i efterordet. Varje kväll innan han gick till sängs tog han en portionspåse med Swiss kriss laxativ!

Bakhåll har en självklar lösning på detta med musikböcker: den med infälld cd i bokomslagets bakre flik. Det ger möjlighet till åtminstone tre tolkningar. Först läsa och sedan lyssna, eller tvärtom eller simultant.

På cd:n briljerar trumpetaren som fäster tonerna som ett spett i jazzens smältdegel. Hör glidningarna, intonationen, varm och distinkt. Sättet han lägger ett vibrato, ornamentens fördelningar efter en time-line. Och ett omisskännligt häng på slaget. Är det svårt att höra Armstrongs storhet som trumpetare är det om möjligt lättare att höra det i rösten. Ta bluesen Deadume eller den småfåniga låten C’est Si Bon där han låter ssss-ljuden härma en visp som smeker virveltrumman.

Okej, jag ger mig. Armstrong, sångaren, är bäst. Satchmo, trumpetaren, är bättre.

FAKTA

Självbiografi

Louis Armstrong

SATCHMO – MITT LIV I NEW ORLEANS

Övers. Jörgen Antonsson

Bakhåll

Mikael Strömberg