Döden går ur tjänst

BOKRECENSIONER
Foto: Ulla Montan
José Saramago.

■ ■ Under sin fångenskap i koncentrationslägret Theresienstadt skapade poeten Peter Kien och tonsättaren Viktor Ullmann 1943 den märkliga operan Kejsaren av Atlantis. Den handlar om det kaos som utbryter, när Döden vägrar utföra sitt uppdrag som protest mot en kejsares krigsgalenskap. Sextio år senare skriver José Saramago romanen Dödens nycker, och den handlar om samma sak. Skillnaderna mellan de båda verken är intressanta.

■ ■ Kien och Ullmann skrev med livet som insats, och alla inblandade i projektet med Kejsaren av Atlantis kom också att sändas till döden i Auschwitz – ­alla utom den unge tjeckiske sångare som skulle ha framträtt i Dödens roll. Saramago däremot var när han skrev Dödens nycker en hyllad och nobelprisbelönad åttiotreåring, verksam i ett fredligt land.

Hos honom går Döden i strejk bara som en nyck. Problem uppstår omedelbart här liksom i Atlantis, och författaren ägnar sig åt att med ironisk humor och pedantisk omständighet beskriva de praktiska och logistiska besvär som uppstår för alla sjuka och redan halvdöda liksom för sjukhuspersonal och begravningsentreprenörer. Oklart varför gäller strejken bara ett land, och Saramagos utförliga beskrivning av det geschäft som utvecklas med skjutsningar över gränsen av villiga moribunda personer är dråplig.

?Lika nyckfullt återgår Döden i tjänst, och romanen skiftar karaktär. Döden får nu för sig att vid varje dödsfall skriva brev till den dödsmärkte för att vederbörande ska hinna göra upp med sitt liv. De karakteristiskt violetta kuverten med dödsförkunnelsen sprider allmän ­fasa i landet. Ett brev riktat till en medelålders cellist kommer dock ständigt tillbaka till Döden, som beslutar undersöka saken, och romanen mynnar ut i en lång ytterst elegant berättad anekdot. Den ska inte refereras men går ut på att Döden faktiskt besegras, om det nu är av Kärleken själv eller av Bachs musik.

■ ■ I Kejsaren av Atlantis används motivet med Dödens strejk för att skap en isande stark parabel om krigets vansinne, vars sensmoral är att respekten för döden är en förutsättning för respekten för livet. Saramago fabulerar i stället med obesvärad lätthet och stilistisk virtuositet muntra sagor om döden. Det är kanske avhängigt av mottagarens eget förhållande till livets slut vilket av verken man föredrar.

Lennart Bromander