En sista Rebus

JENNY TUNEDAL om en priviligerad underhunds kamp

BOKRECENSIONER
Ian Rankins sjuttonde bok om Rebus verkar bli den sista.

”Flickan skrek en gång, en enda gång” – de första orden i Ian Rankins sjuttonde bok om poliskommissarie John Rebus låter som ett citat ur en gammal deckare. Det är de också – den allra första boken om Rebus, Knots and Crosses från 1987, inleds med orden ”The girl screamed once, only the once”.

Upprepningen är tillräckligt snygg för att övertyga mig om att Exit music, som på svenska fått den något plattare titeln Rebus sista fall, verkligen ska innebära slutet på berättelsen om en av världens mest älskade deckarhjältar, helt enkelt därför att den annars vore bortslösad. Karaktären som gett den sure, sömnlöse, försupne och ständigt suspenderade snuten ett skotskt ansikte har nått pensionsåldern och det verkar inte finnas någon återvändo. Rebus jagar tomheten framför sig under några sista skälvande dygn som polis, mer medveten än någonsin om att det inte finns någonting att se fram emot och därför extra besatt av att hitta de skyldiga.

Som alltid har han en ganska bestämd uppfattning om vilka som bär skuld. Det handlar om enskilda, skrupellösa individer, men framför allt om överheten i allmänhet.

”The abuse of power comes as no surprise” lyder en av konstnären Jenny Holzers så kallade truismer. Rebus skulle älska den. Han har alltid kämpat mot de som har makten – oavsett om de är gangsterkungar, politiker, företagsledare eller polischefer.

Det som gör honom till något mer än ännu en smutsig Harry är det sätt på vilket Rankin placerar honom i skotsk samtidshistoria. De sjutton romanerna om Rebus, varav tio finns på svenska, handlar inte bara om brott utan också om oljeboomen, självständighetsrörelsen, asyllagarna, G8-mötet, nyrikedomen och klasskillnaderna. Man kan tycka att ett visst politiskt patos vid det här laget är ännu en deckarkliché, men om man hanterar den som Rankin gör är den i mina ögon en välkommen sådan. Böckerna innehåller inte bara svartvita skildringar av ont och gott utan hundra nyanser av mörker.

När en rysk poet hittas mördad på en bakgata i Edinburgh är Rebus så klart den förste att titta efter ”den större bilden” och ana ugglor i Skottlands parlament och bankväsende med olika kopplingar till rysk storfinans. Ungefär samtidigt mördas dessutom Aleksandr Litvinenko i London. Sin vana trogen trampar vår hjälte snabbt på fel tår och under sista veckan på jobbet är han avstängd, strikt förbjuden att sätta sin fot på stationen Gayfield Square. (Är det någon som tror att det hindrar honom?)

”Aldrig i hela sitt liv hade Rebus känt sig som en insider. Periodvis hade han försökt – under sina år i armén och under sina första månader som polis. Men ju mindre han kände att han hörde samman med de andra, desto mer kom han att misstro dem”, skriver Rankin, ifall detta skulle ha undgått läsaren.

Hjälten som är en outsider och underhund tillhör, precis som den skrikande flickan, deckargenrens stora förråd av klichéer. Hos en författare som Stieg Larsson korsas dessa i Lisbeth Salanders mix av suveränitet och utsatthet. Hos Rankin kan det verka som om utanförskapet mest handlar om en frånskild mans dåliga attityd och faiblesse för att sitta och stirra i sällskap av inget mer än maltwhiskey och gubbrock. Men Rebus är en representant för lag och ordning som på ett alldeles eget sätt inrymmer förvirring, våld, mörker, ett visst mått av kaos och sårbarhet. En snut vars hårda hud läcker som ett såll – hans egna trauman och de våldsamma trauman han ställs inför på jobbet blandas liksom hela tiden samman. Hans kamp handlar aldrig bara om att hitta en eller annan mördare.

Det är också den privilegierades kamp för att stå ut med att leva i en orättvis värld.

FAKTA

Deckare

Ian Rankin

REBUS SISTA FALL

Övers Göran Grip

Minotaur