Han sjöng om mig

GÖRAN GREIDER läser en antologi om den siste rockhjälten – och kastas tillbaka till ungdomen i Vingåker

BOKRECENSIONER
Foto: Foto: AP
Bruce Springsteen – här i Hartford i februari. På fredag och lördag spelar han i Göteborg.

Hur ska jag kunna skriva om Springsteen? Jag läser en underbar svensk antologi om den siste rockhjälten men när jag, för att komma igång med skrivandet, skruvar upp Darkness at the Edge of Town och Badlands rullar ut i rummet, blir jag nitton år igen. Och plötsligt fullständigt paralyserad. Tillbaka i den kala lägenheten i Vingåker, just hemkommen genom den fruktansvärda oktoberskymningen från konfektionsfabriken där jag den hösten jobbade. Jag satt och skrev på mina dikter, i nästan total isolering, kroppen alldeles matt efter en lång dag vid löpande bandet. Jag visste givetvis att jag, i motsats till många jämnåriga, inte skulle bli kvar där, men fabriken slog varje morgon emot mig som ett öppet sår: längre fram i bandet satt min mamma och sydde och längre bort i slamret min farbror. Äldre arbetare mindes min farfar som jobbat där. Jag var omringad, inspärrad på en fabrik som tagit min släkt som gisslan i en liten ort som jag hatade.

Om precis det där sjöng Springsteen på Darkness-plattan. Men han sjöng inte om något segt vardagsliv utan om de explosiva moraliska vägvalen, uppbrottsenergierna, desperationen och känslan av att vara dömd tillsammans med dem han var kedjad med. Hans sånger är ju mer som filmer, John Fords, Sergio Leones, Martin Scorseses. Ofta stirrade jag på hans ansikte på skivomslaget. Det var ju inte en ung rockstjärnas, det fanns något helt annat där: en rädd människas skyddslöshet. När jag sen tittade på Born to Run, där Springsteen skrattar med sin elgitarr, fick jag inte ihop det; jag älskade de vemodigt storstadsglittrande ljudväggarna men det var låtarna på Darkness som höll mig vid liv.

Boken Springsteenland som nu utkommer lider av de svagheter som antologier alltid har: sexton skribenter hinner bara snudda vid ämnet. Men det som slår mig under läsningen är att Springsteen hos alla sina uttolkare, oavsett kön eller klassursprung, alstrar en obetvinglig lust att berätta om sig själva, om barndomsvänner, om vilka de varit eller vilka de velat bli. Plötsligt får jag veta något om radiojournalisten Clara Törnvall som hon i sin övriga journalistik knappast skulle dra fram. Hon växte upp i kvarter där människor inte längtade bort, utan hade kommit hem – till ljusa våningar med öppen spis och takstuckatur. Hon kan inte identifiera sig med Springsteens sociala bakgrund, men ser något annat och oerhört i sångerna: En man som också vågar vara vän med sina kvinnor. Klas Ericsson ger interiörer från sin barndoms Särö – ett överklassområde utanför Göteborg – där det knappast gav några stilpoäng att gilla en amerikansk svenne med underbett, men artikeln slutar i en genial analys av Springsteens klädstil: mer medveten än hos någon i popvärlden.

Så är det: den som rör sig in i Springsteenland måste avge sin personliga berättelse som visumhandling, ja varje livshistoria får en särskild lyster i detta land, som om dagsljuset där är ett annat. Så skriver ju ingen om Dylan, Madonna eller Van Morrison! Varför denna berättarlust i alla möten med Springsteen? Därför att denna rockstjärna till slut också förvaltar den litterära realismens innersta hemlighet: Om du berättar om ditt liv, så berättar jag om mitt.

Självklart börjar annars boken med en hälsning från Asbury Park i New Jersey på strandpromenaden och bland de klubbar som överlevt från en lyckligare tid. Anders Mårtensson möter en stad nere för räkning – så har det varit sedan raskravallerna 1970 – och de ensamma mammorna on wellfare är kanske vad som blev kvar av Sandy, servitrisen som var ”just like a star” och som en ung Springsteen sjöng om. Lika självklart är det att en av bokens sista texter djupdyker i den krisande amerikanska ekonomin mot sjuttiotalets slut, när fackföreningar slås sönder, Reagan tar över och Nebraskadepressionen sänker sig över Springsteenland. Harald Gatu skriver om pappan Douglas Springsteen, han som hankade sig fram som diversearbetare i Freehold, där familjen bodde på fel sida – den fattigare, granne med det svarta gettot – av järnvägen.

Är Springsteen en politisk sångare? Javisst, men då måste ordet politisk först sprängas inifrån av liv och erfarenhet. Politisk konst uppfattas i dag så snävt för att den först reduceras till enbart ställningstaganden och sedan förkastas. Visserligen har Springsteen ofta tagit ställning – för bilarbetare, mot kärnkraft, för Vietnamveteraner, för Obama – men det avgörande är något annat: Att han befolkat sin värld med män och kvinnor ur en amerikansk arbetarklass som nästan helt saknar röst i amerikansk politik. De intellektuella, både i Stockholm och New York, har ofta haft svårt att hantera Springsteen, i motsats till låt oss säga Dylan som lättare passar in i den litterära modernismens böjningsmönster. Men Bruce? Som artist har han inte förnyat någonting, bara fördjupat och breddat och han älskas av folk i Borlänge och Vingåker och tycks ibland gå till rockjobbet som en jobbare går på nattskiftet och när han sjunger är det ibland – from the churches to the jails – alldeles tyst i världen och i den tystnaden finns det rum för alla berättelser.

FAKTA

Sakprosa

SPRINGSTEENLAND

– Svenska texter om Bruce Springsteen

Red: Camilla Larsson och Fredrik Öster

Reverb

De 3 bästa låtarna

If I Should Fall Behind En av de vackraste ballader som gjorts om kärlek och den vänskap som gränsar till solidaritet, på den underskattade platsen Lucky Town.

Racin in the Streets Själva mörkret bildar en kristall när han sjunger om de som ger upp och de som kommer hem från jobbet och mot alla odds hittar en frihet.

Independence Day Jag brukar klinka den på piano – tre sorgsna ackord – och jag minns min egen far och jag minns Clarence Clemons sax, mer förlösande än någonsin.

Göran Greider