Aftonbladet
Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Brinnande vatten

Nina Bouraoui.   Nina Bouraoui.

    Innan männen var jag ett sorglöst barn. Kreativiteten var mitt viloläge, jag var så fri som man bara är när man saknar föreställningar om sin egen frihet. Innan männen var jag en äventyrerska av rang. I trädets grenar hängde jag och konverserade med solen: ”Jag ska bli stor och trycka gasen i botten”, kisade jag. Solen svarade alltid varmt och uppmuntrande. Nej förresten, så var det inte. Det fanns aldrig något innan männen. Redan från början stod de nedanför trädet och tittade upp under klänningen. Allting var skitigt långt innan jag greppade grenen, för varje ögonblick gick det lite mer i kras.



    I Jérémies värld är männen allt och han håller dessutom på att själv bli en. Han är sjuk av kåthet, vulkanisk under ytan, och upptas ständigt av erotiska fantasier om skolkamraten Sami, som dessvärre mest är intresserad av Bruce Lee. ”När jag tänker på män tänker jag på kroppar som står hoptryckta som björkarna i en vit skog; kroppar som står så tätt trycka mot varandra att inget ljus släpps igenom.” Jérémie röker på och är alienerad från världen som pulserar i hans blod, han är tröttsamt lillgammal eller en poetisk betraktare på neråttjack som formulerar tillvaron omkring sig. Nära inpå, fast ändå i periferin, finns en mamma som är flygvärdinna och egentligen inte mor, eftersom hon tycker om män. Någonstans söderut finns också en far som aldrig lyckats bearbeta förlusten av henne.

Precis som i Pojkflickan är Nina Bouraouis huvudperson besatt av blicken på den egna kroppen. Och precis som i alla storslagna böcker händer det just ingenting i hans värld. Bara en outsinlig rörelse mellan inre och yttre rum, några människor som hela tiden omskrivs, men som egentligen bara fungerar som kuliss och rekvisita för det inre dramat. Jag kommer att tänka på Nicole Brossard, och sen i tur och ordning på Monique Wittig, Violette Leduc och Marguerite Yourcenar.

Jag börjar tänka att det kanske finns en franskspråkig lesbisk litteraturtradition, och att det i så fall handlar om en speciell sorts vatten som rinner genom språket. Nästan som att det i texter om begär mellan kvinnor pågår en särskild formmässig rörelse. Ett böljande fram och tillbaka, som korsbefruktas med den franska syntaxen och blir ett vatten som när som helst kan gå eller komma. Och som den här gången har råkat ta vägen genom en tonårsbög. ” Böcker är inte barn”, säger Bouraoui själv i en intervju. ”Skriften hör hemma i sexualitetens historia, den kommer ur dess eldhav.”



    Innan männen är en smärtsamt tunn bok, inte mer än 60 sidor lång. Jag lägger mig i soffan och har knappt börjat navigera i terrängen när den är färdigläst. Efteråt gråter jag, tyst och stilla. Som ibland efter en orgasm när det oklart om det är ensamhet eller bortomspråklig njutning som utlöst tårarna. Jag läser Nina Bouraouis bok och vill förgäves att min text om den ska bli lika vacker, önskar att min egen begärshistoria skulle ha tindrat på samma sätt. Förföriska tillrop och lockbeten i skogen. Sol och uppdämda flämtningar. Och sen ett brinnande vatten som slår ut mellan björkar och fingrar.

Athena Farrokhzad
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet