Aftonbladet
Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Efter katastrofen

JENNY ASCHENBRENNER om Per Planhammars nya roman

    Ann sitter i sin vackra villa och saknar livet. En frånskild kvinna i ett förmöget område, bedragen och ensam, trött på sitt forskningsarbete och sitt privilegierade liv. Baksidestexten får mig att ivrigt slå upp Per Planhammars senaste roman, jag har en faiblesse för vardaglig tristess och hopplöshet, i alla fall i litteraturen.

Men det börjar i en helt annan ände. Det börjar med efteråt, efter katastrofen. Kvinnan sitter i fängelse, den älskade mannen är död.

Härvan trasslas försiktigt upp genom korta, ibland närmast lyriska prosastycken som öppnar sig mot händelser i det förflutna. Vi förstår att den älskade, John, var hennes vän och kärlek redan under barndomen. I drömska bilder minns hon utflykter till sjön, det allra första hånglet, cirkusen som kommer på besök.

Och denne John är också skälet till att hon sitter där, inspärrad i ett grekiskt fängelse. Han letade upp henne och fick henne med sig på ett uppdrag som slutade med död och fångenskap. De skulle smuggla flyktingar från Albanien in i Grekland och EU, vara en liten station på vägen i en kedja av hjälpande händer, men något gick fel. Och var syftet verkligen gott, eller har Ann lurats in en cynisk hantering som skor sig på de mest utsatta?



    Varje stycke är en ledtråd, men trådarna leder främst till kvinnans inre, mot de känslomässiga bevekelsegrunder som fått henne att lämna att bekvämt liv för en olaglig och moraliskt tveksam aktion. Per Planhammar låter henne berätta i jagform, måla sitt liv i lyriska bilder eller torrt kommentera det i syrliga iakttagelser. Ändå förblir hon märkligt stum för mig. Bilderna är för undanglidande, iakttagelserna för uttänkta och distanserade. Ann tycks betrakta sig själv snett uppifrån, ur läsarens perspektiv.

Samtidigt reduceras det smutsiga utnyttjandet av flyktingar till en bisak, en igångsättare av själsliga processer medan flyktingarna själva förblir ansiktslösa.

Och då får de mänskliga och moraliska frågor som Blekaste aning verkar vilja diskutera heller inget fäste. Skuld, passion, kärlek, ansvar – ja, de ligger där och pyr i bakgrunden men tar aldrig eld. I stället en ström av intryck, minnen, känslor – vackert formulerade med ett språk som ibland räcker för att göra texten djupt fascinerande, men inte hela vägen. Ann bleknar snabbt bort och lämnar inga spår.

Jenny Aschenbrenner
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet