Aftonbladet
Dagens namn: Stella, Estelle
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Det är ett helvete att skiljas

Jon Jefferson Klingberg.   Jon Jefferson Klingberg. Foto: Henry Lundholm

    När jag i början av 90-talet bestämde inriktning för min doktorsavhandling i sociologi sa min handledare krasst att frågeställningen garanterat skulle förändra innebörd i takt med att mitt eget liv förändrades. Det var ett provocerande påstående. Att undersöka hur yngre svenska 90-talsförfattare tilldelade kärlek mening; att studera om de gestaltade den heterosexuella parkärleken som ett öde, en slump eller ett rationellt val; det var väl en i högsta grad relevant sociologisk fråga i ett senmodernt samhälle?

Femton år senare, utan att någonsin ha slutfört den där avhandlingen och ställd inför Jon Jefferson Klingbergs debutroman med den hjärtskärande titeln  Jag tror vi behöver prata faktiskt, måste jag ge henne rätt. När jag, gift sedan åtta år och med fyra barn i familjen, läser denna till synes starkt självbiografiska skilsmässodagbok intresserar jag mig mycket lite för vad författaren menar med kärlek, men desto mer för hans huvudpersons relation till barnen, känslan av underlägsenhet i förhållande till sin karriärmässigt mer framgångsrika exfru och den dagdrömsliknande förälskelse som sedan långt före skilsmässan vårdats i en separerad del av hans medvetande. Som om kärlek finns i flera plan samtidigt.



    Visst lägger jag märke till att hans dumpade manliga huvudperson efter skilsmässan uttrycker en ensamhetsångest och kärlekslängtan som jag för femton år sedan påstod helt hörde hemma hos de kvinnliga författarnas kvinnliga huvudpersoner och då dessutom själv identifierade mig starkt med. Men det är inte därför jag, trots dagbokstextens bitvis självcentrerade ältande, läser den med sådan bibehållen uppmärksamhet. Snarare parallellställer jag mitt eget liv med Klingbergs romanpersoners och känner snabbt att det där med att skiljas verkar fullständigt ologiskt. Åtminstone när man har typ liv och förflutet och barn och sommarhus ihop. Och kanske framförallt när själva beslutet om att gå skilda vägar gör att man äntligen börjar se varandra igen. Vilket på något vis egentligen var det ursprungliga problemet.



    Fascinerat tar jag också del av Klingbergs studie i sårad manlighet. Den 38-åriga huvudpersonen Karl Mikaels hopknycklade självkänsla som inte verkar vara möjlig att räta ut med annat än en ny kärlek. Eller som han säger mot slutet: ”Det är inte Kristins kärlek jag ägnat det gångna året åt att försöka vinna tillbaka. Det är min egen värdighet.” Många studier visar att män mer sällan tar initiativ till skilsmässa, samtidigt som frånskilda män inleder en ny relation betydligt snabbare än frånskilda kvinnor. Klingbergs roman ger denna statistik kött.



    Karl Mikael och hans frånskilda manliga vänner söker alla mer eller mindre desperat en ny partner, men erkänner i nästa andetag att de fortfarande älskar sina ex och i flera fall skulle komma rusande tillbaka om hon gav dem chansen. Tankarna kretsar kring hämnd, kring sex och kring den egna ynkedomen, medan överraskande lite ger uttryck för den amputerade smärta i relation till barnen som jag själv föreställer mig skulle vara det mest svåruthärdliga i samband med en separation.



    Skadskjuten självkänsla, alltså. Och ändå är denna självbiografiskt iscensatta roman mindre av hämnd- eller avslöjelseakt och mer en intressant rapport ur manligt skilsmässoland. Jon Jefferson Klingberg, journalist och gitarrist i Docenterna, är förvisso en offentlig person, likaså hans före detta fru och, gissningsvis, många av de karaktärer som beskrivs i romanen. Möjligen är det också spännande för dem som finns i deras södermalmska närhet att försöka klura ut vem som är vem (eller kanske fullständigt uppenbart). För mig, i en helt annan stad, spelar det mindre roll. Inte ens när författaren går vilse bland sina karaktärer, och låter Claes byta namn till Anders för att i nästa mening ånyo bli Claes, säger det mig egentligen något mer än vad romanen i stort har att säga: Det är ett helvete att skiljas.

Ingrid P Bosseldal
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet