Aftonbladet
Dagens namn: Sibylla
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Fast i sin egen smarthet

Jan Arnald, även känd som Arne Dahl.   Jan Arnald, även känd som Arne Dahl.

    Elva har genrebeteckningen kriminalroman, men är en novellsamling som är ett rollspel som är en metafiktion som är en lek som är en stöld som är en uppvisning som är en anamorfos som är ett undantag som är en kritik som är ett intermezzo.

Författaren, litteraturvetaren och kritikern Jan Arnald verkar ha tröttnat på att vara den Arne som, både leklystet och motspänstigt, underkastat sig deckarens genrekonventioner. När han nu ger ut en elfte bok under pseudonymen som skapades för att skriva dekalogen om A-gruppen – poliserna som arbetar med brott av internationell karaktär – vill han inte bara uppdatera deckargenren ordentligt, utan framför allt skapa en ny, vidlyftigare Arne Dahl, troligen för framtida bruk.



    Paul Hjelm, Kerstin Holm, Arto Söderstedt, Lena Lindberg och de andra får varsin anonym inbjudan till återförening av A-gruppen. Enligt modell från Boccaccios Decamerone flyr de den pestiga staden för att samlas i berättelsernas tecken. De färdas till ett spöklikt slott, som vimlar av skumma tecken på att någon liksom vet för mycket och utsätter dem alla för ett stort experiment. Berättelserna de kommer att berätta för varandra är små perfekta noveller, vars drömska logik är full av falluckor, vändningar, bedräglighet. Arnald låter en av poliserna numera vara författare, och en gestalt som kallar sig Arne Dahl dyka upp. Unheimlich manöver ...

Arnald visar upp och leker med de litteraturens byggnadsställningar som kriminalromaner, så väl som de flesta andra romaner, brukar ägna sig åt att omsorgsfullt skyla; för spänningen, inlevelsens, eskapismens skull. Som läsare vet man hela tiden mer än detektiverna och kan lyssna till A-gruppens gnabbande om vem som bjudit in dem till slottet med ett överlägset leende – tänk så värnlösa och ovetande de är, de små fiktiva människorna i författarens ömma och skickliga våld.



    Mest känns det som en uppvisning. Den litterära medvetenhet och skicklighet som utgjort ett slags överskottsenergi i de tidigare böckerna om A-gruppen ska äntligen få stå i centrum – glänsa, blända, leka. Ett skepp kommer lastat med drömmar, dystopi, metareflektioner, lärda allusioner, hänvisningar och en avancerad ramberättelse som utspelar sig på sjuttonhundratalet. Det skulle kunna vara generöst, men blir på något sätt självupptaget, lite som teatersport – roligare att leka än att titta på.

Redan i början av boken, där en man finner sig sitta ensam i en källare och skriva, står det: ”Han tänkte på sin egen högfärd, sin egenkärlek, sin inbilskhet och sin självbelåtenhet. På allt det som hade placerat honom här, trots alla goda intentioner trots att det enda han egentligen trodde på var människan. Men ytterst var allt styrt av fåfänga. Som för alla andra.”



    Elva är en Fåfänga, ett slott med snickarglädje byggt på ren lust, ett sätt att bejaka den egna litterära fåfängan, skriva sin smarthet på läsarens näsa. Kanske säger den något om läsandets och skrivandets fåfänglighet som jag inte riktigt orkar höra.

Jenny Tunedal
SENASTE NYTT
Om Aftonbladet