Aftonbladet
Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Framåt med ursinne

HANNA NORDENHÖK läser David Vikgrens nya bok

David Vikgren.   David Vikgren.

    David Vikgrens nya diktbok är ett rasande attentat mot en normativ syntax. Men den är också ett försök till självbiografi, där ett norrbottniskt landskap klingar och vränger sig genom skrivakten som tarmrörelser inuti en kropp, eller eld över oåtkomliga barndomsåkrar. Att lägga för mycket emfas på det biografiska grundmönstret hos Vikgren vore emellertid att begränsa dikten. Inomhuslektionen är en märkligare sorts ”väfnad” (som dikten ibland kallar sig) än så, den binder på intrikata vis samman de mest underliga ting: Tornedalens berg och algeriska självständighetskriget, svensk kolonialism i Västindien och lilla objekt a. Till exempel. I Vikgrens författarskap sker det verkligen en mutation för varje bok. Jag tycker om det draget i hans poesi, det obönhörliga i undersökningen, viljan att rasera den egna stilen, viljan till vidgning, sanning.



    Inomhuslektionen struktureras med få undantag i symmetriska textblock över boksidorna. Det är en strikt visuell ram som håller samman ett annars både forsande, besvärjande och sargande språk där mytologin och kroppen, det dialektala, landskapet och historien liksom kantrar in i varandra. Det kräver en absolut vakenhet av sin läsare. Dikten bereder ingen vila, inga poetiska höjdpunkter, inga epifanier, ingen skönhet – bara framåtrörelse, på en gång nihilistiskt ursinne och introvert vägran. Textens enorma driv manar fram ett febrigt lästempo där enskildheterna liksom bara flimrar förbi, som obestämbara färger eller hastigt uppflammande smärtor:

”häråt slutar kryploge och mad, häråt härska municip förenat med dammet, barnen som sov nerpå gatan i ekonomin. jodå nå når kroken in i mun, so och bybor; berätta tillexempel att vittangi upprörts över alltmer sly, alltmera landskap lämnat liksom därå att valla. en gång är även kroken mask    dess fäderneärvda rot immun i träda.”



    Inomhuslektionen får mig ibland att tänka på Hanna Hallgrens senaste bok Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom. Inte därför att de skulle likna varandra, men därför att de tycks dela någonting i sina respektive poetiska metoder. Genom hanteringen i språket av det biografiska kanske, och viljan till sabotage av en språklig ordning. Och så genom franske psykoanalytikern och lingvisten Jaques Lacan, som skymtar ödlelikt hos dem båda. Men Inomhuslektionen bär också på en distinkt och svårgenomtränglig sorg. Den yttrar sig i den obekväma meningsbyggnaden, de svajiga, barnramseartade allitterationerna eller de anti-poetiska språksammanställningarna; kort sagt genom sitt tvära förhållande till språket och poesin.



    Jag minns tydligt känslan av att så att säga bli genomtvättad av Vikgrens förra diktbok Ordning, av dess oerhörda, koncentrerade kraft. Inomhuslektionen lever av en annan sorts energi, mindre omedelbar, dovare, obekvämare, kanske plågsammare.

Hanna Nordenhök
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet