Aftonbladet
Dagens namn: Brynolf
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Operan förde dem samman

    Att låta några personers liv korsa varandra, trots att de kanske inte ens är medvetna om det (som i Short Cuts – ni vet), börjar kännas som ett tryggt berättartekniskt grepp. Eller kanske framför allt bekvämt: det går lätt att hoppa mellan människor av olika ålder och kön, från olika kulturer och samhällsklasser, skriva fram (eller i alla fall försöka) ett tvärsnitt av ett samhälle. Torbjörn Flygt gjorde det exempelvis i sin Himmel tidigare i år.

Hos Cecilia Lindemalm är persongalleriet snarlikt Flygts: Två medelålders män, varav en är framgångsrik politiker och en är innehavare av en närlivsbutik i förorten, en ung kvinna som drömmer om att bli sångerska, och en uppfuckad kille med författarambitioner. Dessa människors tillvaro närmar sig alltså ibland varandra. De är lite tilltufsade av livet, av olyckliga kärlekar, trassliga familjeförhållanden, drömmar som inte har blivit sanna. Alla fyra har dessutom ett rätt otippat förhållande till opera. Den unga kvinnan vill bli den nya Maria Callas, politikermannen går runt med Mozarts Don Giovanni i huvudet och jämför hela tiden sitt liv med operan.



    Det är som att det ligger ett filter av Litteratur (ja, med stort L) mellan det Cecilia Lindemalm vill berätta, och det hon faktiskt berättar. Till stor del består boken av de fyra huvudpersonernas inre monologer, fria associationer hit och dit. Det skulle antagligen funka bra, om bara inte deras tankar rörde sig på ungefär samma vis, ett mönster som även rent stilmässigt snabbt blir bekant: Invecklade beskrivningar med målande språk i allvarlig ton, avbrytande korta satser eller enstaka ord, uppställda som konstverk i texten: ” Han undrar om hennes sömn hemsöks av fingersmärtorna, hur det känns när de böjs och ger vika, molekyl för molekyl, smärtblixt för smärtblixt. Om de läggs samman och adderas till en stor. Eller är det en annan operation som är verksam, om de multipliceras, växer exponentiellt. Om de kan jämföras. Varje lidandes egen logik.”

Jag får känslan av att det är inskrivna pauser för eftertanke i texten, att stilen är lite för allvarlig för sitt eget bästa. Det är förvisso allvarliga ämnen som avhandlas, men kärlek och ensamhet är inte alltid så högtidliga i sitt uttryck. Kanske är det Lindemalms tanke att förhållandet till opera ska genomsyra hela romanen, så till den grad att huvudpersonerna ska framstå som figurer på en scen. Men jag önskar ändå att deras tankegångar kändes mer mänskliga, och mindre som svulstiga ordkulisser.

Therese Bohman
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet