Aftonbladet
Dagens namn: Severin, Sören
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Det måste vara våld

Gertrud Hellbrand.   Gertrud Hellbrand. Foto: Sara MacKey

    ”Det enda som hjälper mot hud är vasst stål.” Citatet är från Gertrud Hellbrands första bok, Vinthunden. En otäck, briljant roman där självdestruktivitet inordnas i ett större, överordnande patriarkat. Att definieras som kropp. Kvinna. Bli ett Jag. Ta kontroll, vilja/vara tvungen att slå hål på en struktur. Ändå omslutas av struktur. Motsättning och påföljande sammandrabbning. Den motsättningen och följande sammandrabbning. Eller för att tala med hästflickan i Matilda Roos diktbok Bli från i fjol: ”Det måste vara våld.”



    I Hellbrands andra bok, Scenario X, är våldsamheterna arrangerade. Självskadebeteende och s/m-positioner står här i direkt relation till pengar, begär och blick. Den smärtsamma, desperata subjektiviteten i Vinthunden har bytts mot en kyligare skildring av ett intrikat nätverk, där karaktärernas begärspositioner tecknas en bra bit ifrån heteronormativitetens trivsamma parmiddagar.

Scenario: En man förföljs på en passagerarfärja. Förföljarna, två vitklädda män med röda solglasögon, rör inte en min. De fångar in mannen då en kö av passagerare gör det omöjligt för honom att fly. Senare får mannen se jakten dokumenterad på en konstutställning.

Scenario: En kvinna funderar över sina blomsterarrangemang när det ringer på dörren till den vräkiga villan. Hon slätar ut kjolen, öppnar, och blir överfallen av fem ungdomar. Hon förnedras och hennes tillhörigheter blir förstörda, men när hon ryter åt dem att inte lämna några märken i ansiktet på henne, lyder de.



    Friktionen mellan arrangerade och reella övergrepp skaver fram konfrontation, obehagliga frågor som är så mycket bekvämare när de går att besvara, när förövare och offer är tydliga. Vem har kontrollen? Måste någon alltid ha den? Vad händer i en iscensättning? Var börjar och slutar våldet?

Och via tv-rutan sipprar världen in, nyhetssändningens våldsamhet, naturdokumentären.

Genom några avskilda men tydligt sammanhängande prosasjok berättar Hellbrand om våldets mekanismer, om begär formulerade i skit och pengar.



    Kontrastverkan mellan de kyliga, vackra och smarta kontra de misslyckade, fula och masochistiska gör att karaktärerna blir som konturförsedda, nästan hyperreella. Ensamma och otäcka, men aldrig kraftlösa. Kanske har Hellbrands vackra psykopater släktingar hos Bret Easton Ellis. Men det här projektet är mer akut. Brutalt utifrån andra, mer dunkla, premisser än ett liv i överflöd som lett till leda.

Det finns inte en enda mening som inte känns absolut nödvändig. Och det finns inga förmildrande omständigheter, ingen förklaring eller moral att stödja sig på. En direkt illvilja till försoning: ”Jag vet vad du tänker. Men det var inget särskilt med mina föräldrar, inget fel på min barndom.” Läsakten blir en brutal, fascinerande historia som påminner om bokens scenarier: Att läsa Scenario X är att frivilligt utsätta sig för någon annans våld.

Kristofer Folkhammar
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet