Aftonbladet
Dagens namn: Evert, Eilert
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Döden är inte snäll och vacker

Marie Lundqvist.   Marie Lundqvist.

    Det är taggigare än vanligt när man ska ta sig in i Marie Lundquists nya bok, och det beror förstås på att den handlar om den lika oundvikliga som ohanterbara döden. Nästan varje författare kommer förr eller senare att skriva en dödsbok. För Marie Lundquist innebär det att ett ganska milt tonfall skärps, att språket tätnar och blir tyngre. En klang av järn blir hörbar. Någon ”nynnar sig in i döden / till ljudet av en sågtand”.

Mitt i boken begraver hon sin far, sakligt och starkt: ”Två systrar / fyra händer / mer behövs inte / för att sänka ner / en liten far / i det alabastervita”. Runt den scenen grupperar sig många andra döda ur myt, historia och nutid. De döda är fler än de levande, och vi umgås ständigt med dem. Smuggeltrafiken är tät och invecklad mellan de levandes och de dödas riken.



    Döden är sällan snäll och vacker hos Marie Lundquist. ”Gud vände sig om / och stack in kniven / i den mjukaste av trösklar”. Bilderna kan bli mycket komprimerade: ”öglans löpgrav / runt din hals”. Att i fem ord sammanfoga den hängdes hals, rep och löpsnara, löpgrav, vallgrav och grav vittnar om ett mycket gott poetiskt hantverk.

Döden avför alla ur matrikeln. Någon Silverark lär inte hämta oss till ett hinsides paradis; den tanken är för enkel och sentimental för den här boken. För Lundquist finns dock några försoningens strategier i konsten och hos dem som man kan kalla hennes helgon. Läsaren möter dem i en diktsvit till foton av Christer Strömholm som iscensatt gestalter ur Nya testamentet (inte Gamla testamentet som det står i kommentaren – här har man släppt igenom ett grovt sakfel).

Maria Magdalena får tillbaka sin oskuld i döden och kiknar av skratt. Veronica med svetteduken ”slår rot / hos ikonerna”. Man kysser henne och spottar på henne ”tills hon mjuknar”. Frälsaren själv är en bila ”hängande från korset / i den tunnaste av trådar”. De döda blir ett slags mönster att forma sig efter, tecken för inlevelse i de mänskliga grundvillkoren. Kanske också förebedjare, som helgonen.



    Annat finns att ta till sig i boken, texter som ligger lite längre bort från dödstemat. På nytt möter jag den fina diktsvit Marie Lundquist publicerade för ett tag sen i en cd-utgåva med musik av Nicolas Vallet.

Men jag har fastnat för det kristna inslaget i De dödas bok. Det säger något om den tid då boken kommer ut. Hur mycket de ateistiska humanisterna än hojtar så blir flödet av religiöst inspirerad litteratur allt bredare. Man kan grubbla en stund över om det finns något samband här. Det vittförgrenade andliga språket med alla dess bilder och paradoxer tycks i alla fall locka till sig allt fler författare. Men finns det beredskap hos kritiken att känna igen och ge de teologiska motiven rättvisa? På den punkten är jag en tvivlare.

Magnus Ringgren
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet