Aftonbladet
Dagens namn: Tore, Tor
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Förnedringens teckensystem

En av fångarna i boken.   En av fångarna i boken.

    När vi var tonåringar var det tuffaste vi visste de tre prickar som kunde tatueras in mellan tumme och pekfinger, döljas när man ville det och exponeras frivilligt. Ett hemligt tecken som vi aldrig riktigt förstod innebörden av. Var det luffartecken, kåkfarartecken, eller något helt annat? Det var nära ögat ett tag där men något fick mig att tveka. Tur var det, för när jag läser Russian Criminal Tattoo om kriminellas tatueringar både i Sovjetstaten och i det nutida Ryssland, synliggörs tatueringen som stenhård identitetsmarkör. Tre prickar utan att ha varit i närheten av någon som helst lufferi? De hade bara speglat tonåringens känsla av och längtan efter utsatthet. I ett kriminellt sammanhang i Ryssland hade någon skurit bort dem, rakt av. För tatueringen berättar en historia, och den historien måste vara sann.



    Tatueringen hänger nära samman med gruppen och när den är sviken ska tatueringen bort. Om individ och grupp inte är överens så är gruppens mening styrande – många av tatueringarna i böckerna är tillkomna under tvång, som bestraffning, tortyr. Andra frivilligt: en katt signalerar tjuv, andra vanliga symboler är dödskalle, lejon, varg, kors, ljus, kronor, dolkar. Ringar runt fingret visar den specifika kriminaliteten. En nyckel: inbrottstjuv. Bilderna och de texter som hör till dem skapar en sorts egensinnig teater. Dialogerna är många och även texter som talar från kroppen direkt till en omvärld.

Den handlar om var man suttit fängslad, om man förlorat i kortspel utan att kunna betala, om man tjallat, straffats för sexbrott, om man är homosexuell. Hur många år man suttit och var. Framför allt: vilken status man har i gruppen. Och en betoning på det antiauktoritära i förhållande till en auktoritär stat.

    Filosofen och forskaren Alexei Plutser-Sarno beskriver den otatuerade kroppen som i princip ”naken”, meningslös. Den tatuerade kroppen är offentlig och har blivit en ideal kropp som talar utanför jaget. Den talar för gruppen, men man kan också tänka sig att den talar för jaget som den Andre. Kroppen blir en Andre som jaget måste anpassa sig till, leva sitt liv efter.

Pionjären i arbetet med att kartlägga och analysera just den här sortens tatueringar hette Danzig Baldaev, son till en etnolog och ”folkfiende” som internerades. Baldaev blev efter andra världskriget själv fångvaktare och han började då teckna av tatueringar. Hans förehavanden följdes av KGB som lät honom hållas eftersom han också kunde få fram information som staten kunde ha nytta av. Fångarnas kroppar visade sig vara register. Baldaevs historia betonar också den sovjetiska fånghistorien: intellektuella satt i läger tillsammans med tjuvar och andra kriminella och fångvärlden har därför skildrats av någon som varit en del av den, men med en viss distans.



    De bilder av tatuerade kroppar som fyller Russian Criminal Tattoo är brutala, och rakt på. Kroppar som gjorts offentliga i flera omgångar – genom att placeras i läger och fängelser där privatlivet inte finns, genom att tatueras, sedan en gång till genom att dokumenteras. Det här är inte subkultur som kan bli mainstream. Det är subkultur långt under sub, ett förnedringens teckensystem.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet