Aftonbladet
Dagens namn: Antonia, Toini
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Kärlek och självhat

Falkenland.   Falkenland. Foto: Mats Bäcker

    ”God strengthen me to bear myself; / That heaviest weight of all to bear” –så börjar en av mina favoritdikter, Who shall deliver me av Christina Rossetti. Jag kommer att tänka på den när jag läser Christine Falkenlands Vinterträdgården, eftersom de handlar om samma sak: självförakt. Att man kan stänga ute världen, men sig själv får man dras med. På egen hand. Rossetti vänder sig till Gud för att få hjälp. Laura, huvudpersonen i Falkenlands roman, hoppas att vackra Shahrzad ska lätta bördan.

    Laura jobbar på dagis, inte för att hon är särskilt intresserad av barn, utan för att det bara blev så. Eller kanske snarare: för att det inte blev något annat. Inga studier, ingen karriär. Ingen man, inga barn.

Shahrzad är mamma till ett av dagisbarnen. Hon och Laura inleder ett förhållande, som aldrig får se ut att vara något annat än nära vänskap eftersom Shahrzad är gift. Shahrzad är liten och elegant, noga med att ta hand om sin kropp, klädd i färgstarka kläder. Lauras raka motsats, i allt. Inte bara hennes ursprung ter sig exotiskt i Lauras ögon, utan hela hennes uppenbarelse.

Ungefär samtidigt som Laura blir kär, börjar hon gå en skrivarkurs, och insprängda i texten finns de dikter hon skriver under kursens gång. Språket i både dem och i delar av den övriga romanen är på samma gång lent och högstämt, på sina ställen nästan för mycket. Jag tycker inte att boken vinner särskilt mycket på de poetiska inslagen – Christine Falkenland är en utmärkt poet, men Lauras bildrika dikter om honung och mjölk och tusen och en nätter är svåra att ta riktigt på allvar.



    Som mest övertygande är Vinterträdgården i det motsatta känsloläget, när Laura är uppfylld av äckel inför sig själv. Trots att Lauras mamma har varit död länge är hon ständigt närvarande i tankarna, där Laura mår dåligt över att ha slarvat bort sitt liv, inte ha åstadkommit något, och mest av allt över att vara misslyckad som kvinna: barnlös, kroppsligt förfallen. ”Vad skulle mamma ha sagt om att jag har förlorat min kropp och mitt hjärta till en annan kvinna?”, tänker hon.

Laura är övertygad om att hennes mors bröstcancer kommer att drabba även henne. Antagligen är det i detta hennes uppgivenhet bottnar, i en känsla av att vara dömd på förhand av sina arvsanlag och att ingenting därför spelar någon roll. Hela hennes tillvaro blir till slut en väntan på att sjukdomen ska visa sig. Lauras strategi för att få vardagen att fungera trots det ständigt närvarande hotet är att försöka låta bli att tänka på att hon har en kropp.



    Det är bekanta Falkenland-teman alltsammans; den låga självkänslan och kroppen som ett bihang till själen. Och så den instängda stämningen, känslan av att gå in i en persons febriga, destruktiva tankar – som till stor del är vad man är ute efter när man som Falkenland-fan kastar sig över en ny roman. Jag tycker att Falkenland har gjort det bättre tidigare.

Till slut har jag lite svårt att separera mitt medlidande med stackars Laura från intrycket av romanen. Som kärlekshistoria är den sådär. Men som berättelse om en person som är sin egen största fiende – ”Myself, arch-traitor to myself; / My hollowest friend, my deadliest foe, / My clog whatever road I go” som Rossetti skrev – är den som vanligt skrämmande bra.

Therese Bohman
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet