Skarpa blickar bakåt

HANNA NORDENHÖK läser Bruno K Öijers nya diktsamling

BOKRECENSIONER
Foto: JANERIK HENRIKSSON/SCANPIX
Efter sju år kommer Bruno K Öijer ut med en ny diktsamling – ”Svart som silver”.

I Bruno K Öijers nya diktsamling rör sig det förflutna liksom gummiaktigt över boksidorna. Den personliga historien har en föränderlig konsistens; porös eller hård, undflyende eller glasklar. Ibland dyker den upp i form av en kvinna som lämnat diktjaget, ibland som alla dem som själva blivit lämnade. Men oftare handlar det om barndomens böjliga fält, då blänker dikten till som en hemlighetsfull metall. Barndomen blir ett hus med guldglimmande rum och jämrande matsilver i besticklådan. Det går att besöka, till och med ringa upp, men det är svårare att komma till tals med dess invånare. Den sju­åriga pojke som svarar är upptagen, och hans otåliga tystnad på andra sidan luren går varken att helt kommunicera med eller hålla kvar.  

Det är verkligen som om någonting sakta grånar i Svart som silver, hugger sig genom föremålen, avfärgar ytorna. Också diktjaget är en smula grånat, inte längre bara profetiskt allvis som ett barn eller en trashank utan också lite hederligt ålderstigen och sorgsen, som någon som ”brutit en fjäder ur den dödas dräkt / och förstått”. Samlingen går faktiskt att läsa som en form av bokslut över ett diktarliv; ”vad har jag inombords / som är värt att bevaras till eftervärlden”, frågar dikten sig, och finner ett rivet slott och en blodfläck på golvet som drar till sig köer av besökare. Vad är det väl att dikta, tycks den vilja säga, om inte att offra livet och kungakronan, ge av sin smärta och låta hopen betrakta? Svart som silver är full av den här typen av elegiska betraktelser över ett passerande liv. Det blir ofta visionärt, mäktigt – också högmodigt och pretentiöst. Och det är nog gott så.

För man måste på ett slags grundläggande sätt tycka om Bruno K Öijer, för hans särlingskap i tiden, hans dikters kompromisslösa svulstighet och hans fullständigt skamlösa iscensättning av sig själv som trashig och sanningssägande rockstjärnepoet. Man kan också konstatera att hans lyriska skärpa inte har mattats nämnvärt under det sjuåriga publiceringsuppehållet sedan förra samlingen Dimman av allt, som utkom 2001. I Svart som silver finns allt det där så omisskännligt Öijerska kvar: världssamvetet, siarpositionen, och vad jag i brist på annat får kalla för smärtfetischen, det vill säga sättet att hålla om sorgen, liksom äta eller personifiera den (”sorg kan inte köpas eller säljas / sorg kryper inte för någon”). Och så den brusande, sköna stillheten i bilderna, en sorts heroinluddigt ringlande och starkt tvingande långsamhet i orden – om än med detta nya stråk av åldersklokhet. Från författarporträttet på fliken gnistrar korpblicken, inramad av det välbekanta hårburret och en kritstrecksrandig kostym. Öijer förblir med andra ord – mer eller mindre – Öijer.

Men det finns ett förhållande i hans poesi, ett som jag aldrig riktigt har kunnat tillägna mig. Det har att göra med en sorts glatthet i språket, som gör det svårt att fästa vid, tränga igenom. Man svarar inte på en diktsamling av Bruno K Öijer. Dikten vill så att säga inte riktigt ha det, mitt svar, den behöver det inte, den förväntar sig inte mitt deltagande. Öijers poesi är till sin natur mer monologisk än dialogisk, och i det också mer konstaterande än frågande. Och hur denna liksom avstötande egenskap hos språket placerar sig i förhållande till outsiderpositionen har jag ofta upplevt som något av det mest problematiska med honom. Att ha ett så starkt patos som Öijers poesi har, utan att i större utsträckning osäkra den egna blicken och positionen eller förhållandet till språket, blir helt enkelt för provocerande lätt.

De som redan älskar ­Bruno K Öijer kommer likväl inte att bli ­besvikna på hans nya bok. Vill man njuta av år 2008:s förmodligen mest smäktande poesi ska man definitivt läsa Svart som silver. Den mogne Öijers språk är inte sämre eller grumligare, utan tvärtom klarare och vackrare än förut – på gott och ont.

FAKTA

Poesi

Bruno K Öijer

SVART SOM SILVER

Wahlström & Widstrand

1 av 10

Öijers böcker

Sång för anarkismen, 1973

Fotografier av undergångens leende, 1974

c/o Night, 1976

Chivas Regal, 1978

Spelarens sten, 1979

Giljotin, 1981

Medan giftet verkar, 1991

Det förlorade ordet, 1995

Dimman av allt, 2001

Svart som silver, 2008

Hanna Nordenhök