Bodbiträdet som slogs mot spriten

BOKRECENSIONER
Foto: Bengt H Malmqvist
Stikkan.

Nej, Stikkan Anderson var inte alls sin tids Bert Karlsson.

Han var inte någon ”obildad opportunist och kappvändare som står för allt man kan kalla icke-smak, icke-kvalitet”, skriver Marie Ledin i sin biografi över pappa Stikkan och låter som värsta sortens Abbahatare från 70-talet.

Visst anar man tacksamheten över att en annan gniden västgöte till slut tog över rollen som underhållningsbranschens snålaste och drygaste bonnläpp – den roll som hennes pappa inte utan visst nöje spelade under många år.

För när Ledin skildrar faderns bråkiga väg från bodbiträde med schlagerdrömmar till söndersupen mångmiljonär med 350 000 låtar på sitt förlag väljer hon annars fienderna med omsorg.

Inte ens Björn och Benny, vars dokumenterat uppslitande konflikt med sin forne samarbetspartner skakade nöjessverige under några år, framstår som särskilt illasinnade.

Stikkans enda riktiga fiender verkar ha varit spriten och kommunisterna, till vilka han faktiskt en gång räknade sig. Men trots att Ledin måttar några sparkar mot FNL-rörelsen får man inte heller denna gång svar på Sveriges största popmysterium – hur landets mest nyskapande band, vars sound fortfarande ingen lyckats kopiera, kunde väcka så mycket avsky att melodiradions chef till och med mordhotades. Men visst fattar man att det var ett litet helvete att vara omåttligt framgångsrik skivbolagschef på 70-talet.

Det allra värsta var nog att odödlig discopop i slutändan skapas av breda ackord, fasvänd körsång och virveltrummor som låter som man tappar en julskinka på golvet. Inte av telefax eller direktörens klassresa, hur tufft man än försöker formulera dem.

FAKTA

Sakprosa

Min pappa hette Stikkan

Marie Ledin (nedtecknat av Petter Karlsson)

Andersson pocket AB

Ansiktsbehåring: Bilhandlarmustasch.

Bästa råd till blivande artister: Le, oavbrutet, hela tiden.

ARTIKELN HANDLAR OM