Ta sig rätt

HANNA LARSSON om två mäns berättelser om det kurdiska folket

1 av 2
Ingmar Karlsson.
BOKRECENSIONER

Vem har rätt att skriva ett folks historia? Det är den frågan jag fastnar för i den hätska debatt som uppstått kring boken Kurdistan – Landet som icke är. När boken släpptes i augusti berömdes Ingmar Karlsson särskilt för ett distanserat och analytiskt förhållningssätt till den känslomässigt och politiskt laddade frågan. Sen kom kritiken.

Dilsa Demirbag Sten har kallat boken ett ”fuskverk” och Fredrik Malm tycker att bokens anslag är kolonialistiskt. I bloggosfären rasar personangreppen mot Karlsson som bland annat uthängts som kurdhatare. Själv fäktar Karlsson desperat med armarna i försvarsposition och bidrar lika mycket till den offentliga pajkastningen.

Frågan om Kurdistans vara eller ickevara korsar flera länders geografiska gränser, undergräver relationen mellan stater och politiska grupperingar. Med en skolboksretorisk framställning benar Karlsson grundligt ut kurdernas brokiga historia. Visar hur den kurdiska identiteten gång på gång härjats av stormaktspolitiska utspel, folkmord och aggressiva majoritetskulturer. Men också hur den egna rörelsen tyngts av otyglad nationalism, korruption och maktfullkomliga ledare.

Det är dags för kurderna att lägga nationalismen och självständighetskampen på hyllan, konstaterar Karlsson. Istället borde kampen inriktas på att uppnå grundläggande fri- och rättigheter inom de existerande staterna. Civiliserade demokratiska metoder och ett EU-anpassat Turkiet är receptet för att stärka kurdernas rättigheter, enligt Karlsson. Slutsatserna är inte särskilt överraskande och faktiskt inget annat än ett inlägg i en angelägen debatt. Men något i tonen provocerar.

Det krävs kanske en diplomattitel för att känna självklar tillit till den analys som Karlsson gör. De miljontals kurder i Turkiet som, trots det reformvänliga partiet AKP:s sex år vid makten, fortfarande saknar ett officiellt erkännande av sina språkliga och kulturella rättigheter, har anledning att känna misstänksamhet. När Karlsson redogör för kurdernas historia snuddar han bara lättvindigt vid förtrycket och den turkiska chauvinismen. Och i argumentationen för ett turkiskt EU-medlemskap sticker överseendet med den turkiska regimens agerande i ögonen.

Om att inte ha rätt att tala eller skriva på sitt eget språk, berättar Mehmed Uzun i sin på svenska postumt utgivna självbiografi  Själens Regnbåge. Boken är ett svar på den anklagelseakt som turkisk säkerhetsdomstol riktade mot två av hans skönlitterära romaner 2001. Texter som hyllar humanism och tolerans, men som påstods ge stöd åt terrororganisationer.

”Den totalitära ideologins mest effektiva metod att utplåna de kollektiva minnen, historier, berättelser som håller ett folk samman, går genom språket”, skriver Uzun. Därför såg han som livsuppgift att föra en flertusenårig muntlig berättartradition av sagor, myter och sånger in i samtiden. Men priset han betalade för sitt försvar av miljontals kurders rätt till sitt eget språk blev högt. Förföljelse, rättegångar, fängelse, tortyr och slutligen exil i Sverige.

Uzuns berättelse tillför en dimension som Karlssons bok av naturliga skäl helt saknar. Nämligen en egen erfarenhet av den smärta som det språkliga och kulturella förtrycket innebär för den enskilda människan. Hur starkt förknippad längtan efter att ge återupprättelse till det egna förtryckta jaget blivit med drömmen om ett helt folks självständighet.

Självklart ska vem som helst kunna skriva historien om ett folk. Den springande punkten är utifrån vilken position Karlsson kan uttala sig. På vilket sätt han kan göra sig till talesperson för miljontals kurder som själva fråntagits rätten att uttrycka sig på sitt eget språk.

FAKTA

Sakprosa

Ingmar Karlsson

KURDISTAN – LANDET SOM ICKE ÄR

Wahlström & Widstrand

Mehmed Uzun

SJÄLENS REGNBÅGE

övers: Claire B. Kaustell

Ordfront förlag

Hanna Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM