Allt krackelerar

BOKRECENSIONER
Foto: Foto: CATO LEIN
Mats Söderlund – med ny svärta.

Det finns något lite anspråksfullt över att ge ut två diktsamlingar samtidigt, på samma dag – anspråksfullt eller åtminstone starkt uppmanande. Vad är det författaren vill att vi ska se, svara, uttolka?

Att läsa Mats Söderlunds två böcker Systemet och Komage är att placera sig i ett samtidigt intressant och nästan obekvämt läge. Något har blivit skevt och problematiskt i Mats Söderlunds språk. Den glupska och sinnliga språknjutning som starkt präglat hans tidigare diktning, driften att motståndslöst ge sig hän dikten (på ett sätt vars enda motsvarighet i svensk poesi möjligen står att finna hos Arne Johnsson) befinner sig här i en ny och oväntad krackeleringsprocess. Kanske är det en fullkomligt nödvändig väg att slå in på i författarskapet. För det tycks ligga en mycket hårt packad förtvivlan i Mats Söderlunds nya dikter. Men den ramas inte in, som på sedvanligt sätt i författarskapet, av någon särskilt graciös språkrörelse. Nej, dikterna har snarare något febrilt över sig, de blir ibland liksom klumpiga, formlösa, depressiva.

I Systemet avtecknar sig en vardaglig svensk värld bland röstsedlar, lågprisbutiker, pendeltåg och lysrör. Det är registrerande och flanerande dikter, urbana observationer, hastiga porträtt av förbipasserande över ett torg, i en Systembolagetkö, på Konsum. Men boken rymmer också stillsamma bilder vid bryggor, åar och myrar. Baksidestexten kallar tilltalet nyenkelt och direkt. Kanske. Men det intressanta med Systemet är hur den lek med en sorts språklig patetik och platthet som den ställer upp förhåller sig till det mer igenkännbart Söderlundskt pulserande och abstrakta innehållet i Komage. Man skulle nämligen kunna säga att de två volymerna lutar sig mot varandra som ett amorft rorschachtest. Som en havererad palindrom, som två skenande reflektioner av varandra. Något betraktar så att säga något annat på andra sidan glaset – en ondare, fulare eller fumligare tvilling.

Också i ”Komage” som enskild svit pågår en liknande tvådelad rörelse, där andra halvan av boken till stora delar består av omtagningar, förtydliganden eller sabotage av den första. Jag tänker på denna insisterande spegelstruktur –hur den hela tiden tycks vilja säga mig något – i förhållande till den brodersbild som nästan undvikande skymtar förbi på ett ställe i Systemet. I dikten ”Vändpunkten” släpps diktjaget in av en låssmed i en illaluktande lägenhet där någon, kanske en bror, kan ligga död. Dikten slutar i bokens brutalaste men också mest avklarnade passage: ”Kommer att tänka på ett barndomsminne / som egentligen är ett gammalt fotografi, / min bror ligger i snön, / tungan hänger ut genom munnen och i ansiktet / har vi sprutat ketchup – / för att han ska se riktigt död ut.”       

Mats Söderlunds nya dikter verkar nära sig på en lika diffus som smärtande fråga till poesin, till sorgen och minnet. En återkommande fras lyder: ”Jag kan ta emot allt”. Ta emot – det vill säga inmundiga, smälta, bearbeta, släppa in. I Komage / Systemet kan dikten inte ta emot allt. Här måste en mörk och överväldigande smärta hållas på ett sådant avstånd att språket inte längre kan bära utan i stället famlar eller stumnar. Det finns något både mänskligt och litterärt gripande i detta. Därför blir det särskilt nedslående att dikterna sammantaget är alldeles för oförlösta för att riktigt kunna leva. De förefaller tala i ett rum stängt för läsaren, liksom ensamma eller privata, fångade i sitt eget mummel eller idisslande.

FAKTA

LYRIK

Systemet

Mats Söderlund

h:ström

– Text & Kultur

Komage

Mats Söderlund

Albert Bonniers förlag

Hanna Nordenhök