Hööktryck

Pia Bergström läser en mytomspunnen skribent i urval

BOKRECENSIONER
Foto: Foto: scanpix
Journalisten och krönikören Marianne Höök avled 1970, bara 51 år gammal. Nu ges ett urval av hennes artiklar ut på Atlas förlag. ”För många texter och för många är lika”, tycker Aftonbladets recensent.

Var hon så bra då, Hööken?

Efter den vassa biografin kommer nu 851 sidor av hennes texter i urval av Annette Kullenberg. Hon anser Marianne Höök vara ”en av vår moderna tids stora skribenter”. Överord, tycker jag efter att ha plöjt hela feta antologin. Visst skrev hon bra – elegant, uttrycksfullt, kvickt, språkvårdat, allmänbildat. Men också fjättrat – av den tidens nätta kvinnoroll, av sin uppfostran att främst behaga. Texterna är intressanta som historiska dokument över tiden och Hööks val av anpassning till den.

Åtminstone vissa. Lästa i ett svep är texterna för många, och många är för lika. En del avgjort daterade, bara duktiga (för duktig är hon alltid!) charmigt putslustiga eller överprudentligt oantastliga. Som hon själv noterar i anteckningsboken Fisksnack, där hon samlar rader, citat och infall som flyter upp: ”överallt där det dyker upp ädla motiv, där finns dödkött i känslan och språket”. Då är dagbokens obearbetade stycken betydligt roligare.

Får man vara lite tilltalande i det här samhället inleds med hela boken om Ingmar Bergmans tidiga filmer, ettrigt ambitiös och skarpsynt värre, men hade inte ett utdrag räckt? Sedan följer artikelsamlingarna Tyckt och Vän av ordning, som de gavs ut (i bokform) på 60-talet, utan angivelse av datum och tidning. De resterande 400 sidorna är bättre märkta men det hade varit givande med mer fakta om publiceringen. Utan kontext, utan kännedom om vilka hon egentligen vände sig till, vilka hon menade när hon skrev ”vi” och ”man” – om det var högborgerliga Svenska Dagbladets eller Veckojournalens läsare, om det var Vi:s läsare eller om hon skrev för Aftonbladets ledarsida – flyter de finaste ironier ut i intet. Visserligen skrev nästan inga journalister ”jag” på den tiden, det ansågs inte fint, man skulle låtsas representera den allmänna meningen, som ju var borgerligheten/tidningsägarna, vilket Höök insåg och hanterade som ”spelets regler”. Men om nutidsläsaren ska kunna förhålla sig till Hööks omvittnade ”förljugenhet” och kameleontiska anpassningsförmåga, är såna upplysningar nödvändiga.

Höök var mångsidig, det visar urvalet. Synd att hon inte vågade sig på mer ”deliriska” uttrycksformer – radioprogrammen om hennes barndom tyder snarare på ansatser i den riktningen än på den incest Kullenberg ”avslöjar” i biografin.

Bäst och klarast är Höök när det gäller kvinnans belägenhet och demokratins principer. Hon ser saker tidigt. Redan från början försvarar hon till exempel 60-talets utomparlamentariska ungdom, om än lite von oben. Kullenberg menar att Höök i hjärtat var bohem och anarkist, en icke anpassad som anpassade sig till marknaden. Kanhända var det så. De flesta måste sälja något. Men jag finner det faktiskt svårt att från vår tid utläsa vad som var hennes egen sanning och vad som var den lagomt lätta, kvicka och säljbara. Vad som var ”radical chic” – poserande med ord som inte förpliktade till något. Trots de 851 sidorna text förblir Marianne Höök svårgripbar. Men det är ju de flesta människor.

FAKTA

PROSA

Får man vara lite tilltalande i det här samhället?

Marianne Höök

En antologi sammanställd av Anette Kullenberg

Atlas

Pia Bergström