Filmen som den ultimata resan

Sinziana Ravini läser Le Clézios kärleksförklaring till filmkonsten

1 av 3 | Foto: Foto: SF
Harriet Andersson i Ingmar Bergmans ”Sommaren med Monika”.
BOKRECENSIONER

Den franske författaren Victor Segalen skriver i sin Essay on exotism – an aesthetics of diversity från 1908 att konstnären eller författaren är en ”exot”, som trotsar både geografiska, kulturella och mentala gränser i jakt på ”det evigt obegripliga”. Han likställer exotismen med den totala friheten, det ultimata utträdet ur sig själv. Jag är övertygad om att Segalen hade älskat årets nobelpristagare i litteratur, men jag är osäker på huruvida Jean-Marie Gustave Le Clézio kan klassas som exot, på huruvida han reproducerar eller kritiserar den exotiska blicken.

Denna fråga blir ännu mer akut när jag läser essäboken Ballaciner, som är en enda stor kärleksförklaring till filmkonsten och filmen som den ultimata resan genom tid och rum, inte minst till avlägsna främmande kulturer. Titeln är en neologism och bygger på orden ”ballade” och ”cinema”, vilket kan tolkas som en hyllningssång till konsten, men den alluderar också på franskans ”se ballader”, att vandra.

Och en filmvandring är det, från barndomen, med en proustsk initiering i bildernas värld via farmors laterna magica, till de första biobesöken, dofterna, skratten, vuxenheten, blandningen av intimitet och anonymitet. Filmen blir för Le Clézio ett sätt att förlora sig och återfinna sig om vart annat. Den får honom att flyta i ett osäkert tillstånd, att bli större, visare, godare, att lämna sin världsbild till förmån för en vidare, mer inkluderande.

Bollywoodfilmen påminner honom om ”universella moraliska lagar” som trohet gentemot sin älskade och respekt inför de äldre, Ingmar Bergmans Sommaren med Monika får honom att njuta av ungdomens frihetstörst, av oförställdheten. Carl Dreyers av den religiösa naiviteten.

Inget känns honom främmande. När han ser på japansk film, glömmer han att det är japanska han hör. Mizoguchi, Kurosawa och Imamura trotsar alla nationalistiska gränser. Individerna i filmerna är en del av honom och han en del av dem. När han ser på Pasolinis Accatone, upplever han 1960-talets Rom med alla sina anakronistiska stadsdelar och motstridigheter som sin egen stad, gatorna och människorna som tagna ur sin närmaste omgivning.

Det råder ingen tvekan om att Le Clézio använder filmen som identifikationsyta, en yta som han vänder mot den exotiska skillnadssökande blicken utan att för den sakens skull hemfalla åt en idealistisk, skillnadsupphävande universalism. För som han själv säger är den universella konsten en modern, västerländsk uppfinning. I en fransk eller amerikansk cinefils ögon kan Bollywoodfilmen enligt Le Clézio inte framstå som något annat än överdriven i sina sentimentala överspel och grälla färger. Men denne cinefil kan finna en exotisk njutning i den, använda den som en trofé eller souvenir i sitt personliga kuriosakabinett. Le Clézio kommer till den superba slutsatsen att moralen är en, men de estetiska lagarna många. Kanske kan han börja verka som teoretisk världsförbättrare. Han om någon skulle kunna mäkla fred mellan en universalistisk, smakabsolutistisk kulturkonservatism och anything goes-skenhelig kulturrelativism.

FAKTA

Essä

Ballaciner

J M G Le Clézio

Språk: franska

Gallimard

Sinziana Ravini

ARTIKELN HANDLAR OM