Kulturfabriken Kapsylen

Foto: Foto: agnaldo maciel
1978 blev kapsylfabriken på Södermalm ett kulturhus med bland annat Kafé 44. Här huserade kapsyliter som Stefan Sundström, Stig Vig, Kajsa Grytt, Marika Lagercrantz och Ella Lemhagen.
BOKRECENSIONER

Kapsylen är en gammal kapsylfabrik på Tjärhovsgatan i Stockholm som i 30 år har ägts av sina hyresgäster. Nu ger Kartago ut Boken om Kapsylen, en sammanställning över husets historia och människornas historier. Jag bläddrar girigt, synar fotona efter minnen och ansikten.

När jag var liten var Kapsylen ett aktivitetsnav. Vi gick dit på fest, på teater, på middagar och marknader. Där fanns My med sina dockor (Hugo, en råtta med trätänder och rosa väst var min favorit), i hennes ateljé fick jag bygga en tärningsdräkt i kartong till min första maskerad. På Kapsylen bodde Robin, när han fyllde 12 var jag på mitt första disco utanför skolan. Vi drack läsk på Kafé 44 och dansade tryckare till Wilson Philips. På Kapsylen fick jag förklaringen till varför det satt en dödskalle i form av en Shell-logga på väggen och varför man bara behöver läsa de trettio första sidorna av Das Kapital (resten är tillämpning).

De ur min generation som intervjuas återkommer hela tiden till relationen med de vuxna. Att barnen på och runt Kapsylen alltid är del av en familj som är större. Julia Hedander, ett av barnen som gick på Kapsylens eget dagis Korken, beskriver hur hon har vuxna med sig sen barndomen som hon skulle kunna ringa om det blev kris. Jag känner igen det, det har först nyligen gått upp för mig att alla inte har ett nät av extraföräldrar men också att många inte verkar förstå behovet av det. Att vi är barn av ett kollektiv men också av en idé om att det kan bli kris, och att kollektivet är livsviktigt eftersom allt annat är sviktande.

Jag vet inte om andra barn har så mycket mindre kontakt med vuxna, dagis, skola, vänners föräldrar – allt det där finns ju oavsett. Kanske handlar det mer om att de vuxna på och runt Kapsylen hade relationer till varandra. Det sipprade ner, känslan av att det här är en grupp som vill vara just en grupp, som inte vill bli två och två.

Det är så klart för lätt att romantisera. Boken om Kapsylen är noga med att nyansera bilden av att direktdemokrati och jämlikhet var husets signum. Men det är gjort med kärlek, nyanseringen kommer automatiskt av polyfonin, av att det har funnits folk som känt av ojämlikhet och hierarkier och vittnar om det samtidigt som de vill berätta om det fantastiska.

FAKTA

SAKPROSA

Boken om Kapsylen

Karine Mannerfelt

Tina Pettersson

Karin Robérts

Kartago

Alice Eggers

ARTIKELN HANDLAR OM