Mörkermännen

Hanna Nordenhök läser Ann-Marie Ljungbergs roman om bombattentatet mot tidningen Norrskensflamman 1940

1 av 2
En brandman i de rykande resterna av Norrskensflammans redaktionshus i mars 1940.
BOKRECENSIONER

Det finns något oerhört särskilt men också outgrundligt över Ljungbergs litterära metod. Är det tonfallets dova och egenartade spänst? Är det sättet att lägga bilderna mot varandra, att foga samman en berättelse? Eller är det gestaltningen av romankaraktärerna – aldrig onödigt psykologiserande men med en rätt så enastående förmåga att låta människan framträda genom gesterna, blickarna, avstånden, beröringarna? Mörker, stanna hos mig är bitvis en riktig uppenbarelse till bok. Blir, på sitt anspråkslösa vis, en av de mer uppslukande svenska romanerna jag läst på länge.

Boken är en fantasi byggd på dokumentärt material och kretsar kring mordbrandsattentatet mot den socialistiska tidningen Norrskensflamman 1940, ett dåd som krävde fem människors liv, varav två barn. Det handlar om fyrtiotalet och svensk anti-kommunism. Och om manligt våld och manlig dödsångest. Men kanske framförallt om den kollektiva våldsaktens förförelse.

Sprängningen av Norrskensflammans tidningshus i Luleå utfördes av en kommitté av militärer, högt uppsatta tjänstemän och framträdande journalister delvis som en följd av att tidningen tagit ställning för Sovjet under finska vinterkriget. Genom Paul Wilhelmssons perspektiv, en journalist på Norrbottens-Kuriren som av olika mer eller mindre dunkla skäl dras in i attentatsplanerna, skildrar Ljungberg en dramatisk tid och miljö i svensk historia. Tidsskikten varvas, cirklar mellan ett före och ett efter brottet. Skildringen av rättegångsförhören med de inblandade interfolierar en annan berättelse, nämligen den som tar sin början i november 1939 då Wilhelmsson lär känna stadsfiskalen Gunnar Dahlström och börjar delta i de konspiratoriska sammanträdena i Stadshotellets pianorum.

Det är inte alltid så lätt att följa den kronologiska utvecklingen och personernas relation till varandra – men romanens övergripande rörelse är glasklar. Det ligger en ödesmättnad i händelseförloppet, tung, kväljande, och den gör sig synlig på många plan i romanen. Till exempel via Wilhelmssons minnen från en allvarlig tuberkulos i barndomen, den han överlevt men hemsöks av i form av en hårt packad dödsskräck. Också i hans relation till kvinnorna vilar en sorts förbannelse – i främlingskapet inför hustrun Inga och i den oroande längtan som kommunisten Edit väcker i honom. Och stadsfiskalen Dahlströms gradvisa nervkollaps liknar bara den en veritabel grekisk tragedi.

Det jag verkligen kommer att minnas från Mörker, stanna hos mig är skildringen av det eviga drickandet, dialogernas lågmälda manipulationer och maktspel, paranoian och det köldslagna norrländska landskapet. Och hur frågan om skulden och maktpositionerna hela tiden glider och tumlar i Ljungbergs prosa. Hur den slutligen får, om inte sitt svar så sitt epicentrum vid rättegångsförhören med den sinnesförvirrade Dahlström. För vem är egentligen vems marionett? Är det Dahlström som behöver Wilhelmsson eller tvärtom? Vem använder, vem är använd?

Slutsatserna hos Ann-Marie Ljungbergs är inte enkla. Det är en kvalitet. Det mörker hennes roman frammanar är otäckt, groteskt, djupt osmickrande – och det angår oss.             

FAKTA

PROSA

Mörker, stanna hos mig

Ann-Marie Ljungberg

Alfabeta

Hanna Nordenhök

ARTIKELN HANDLAR OM