Rena rama Da Vinci-koden

BOKRECENSIONER
Camilla Hammarström.

Utgångspunkten i Camilla Hammarströms nya diktsamling Klockorna är förhållandevis enkel: den kejserliga klocksamling som ställs ut i Den förbjudna staden i Peking. De kuriösa klockorna beskrivs med stor detaljrikedom och inlevelse, och motiven springer omedelbart till liv ”i sina spröda världar”. Men först av allt åkallas deras tillverkare, urmakarna, som någon sorts siande skapare vars blickar ”vänds inåt, mot förloppen”. Och så har vi förstås ytterligare en verklighetsnivå: det samtida Kina, den plats där klockorna visas och där diktens du befinner sig.

Vattenklockan har lånat sin form till själva dikten, där det sjunkande och stigande antalet rader just följer vattnets rörelser. Klockan och dess klang kan såklart också ses som metafor för dikten som sådan. Dels för dess lyriska språk, som är närmast anakronistiskt skönt och välljudande. Dels för det tickande lilla system som ska mäta eller kanske fånga in något så mystiskt och metafysiskt ogripbart som tiden itself.

Det är med andra ord alls ingen anspråkslös diktsamling Camilla Hammarström har skrivit, långt därifrån. Innan dess 172 (!) sidor är till ända har ekfrasen, det vill säga beskrivningen av konstverk, växt till en reseberättelse om ett Kina mitt under OS-förberedelserna, präglat av fattigdom, tortyr och förtryck, parallellt med turistens förundran, dåliga samvete och intrycksoverload. Samtidigt är det en undersökning av skapelsen i allmänhet – att vara människa, kropp, en individ i ett större sammanhang – och av diktens villkor i synnerhet: att utvinna något ur något.

Och i allmänhet gillar jag det anspråksfulla och pretentiösa. Jag tycker verkligen man ska ta sig rätten att sikta både högt och långt i litteraturen, och inte tveka att ge sig ut på hal is. Kanske är min invändning att Hammarström inte riktigt ger sig ut på isen, utan nöjer sig med att beskriva den, estetisera. Som i ”när helhetens fogar smälter sönder med delarna”. För här går bilderna före allt: ”Dikten när den vill skrivas i bilder. Dråpslag ur // händerna. Hur lätta de formar sig ur pennans flöde.”

Hammarström har, det vet också de som läst hennes konstkritik, en förmåga att gjuta liv i bilder och att förmedla komplexa sinnliga upplevelser: ”Världen när den äts med dina ögon.” Men här blir det snart så bildtungt och belastat att man i stället blir mätt och storknar. Svårast är den avslutande sviten där diktandet själv står i centrum, och de inkännande beskrivningarna av tortyr, där medkänslan med dess offer (”kängan mot ryggens porslin”) bara blir banal.

Camilla Hammarströms första diktsamling från 1990 var den sparsmakade Ur överföringen. I Klockorna, denna sjätte diktsamling nästan tjugo år senare, är det fortfarande metaforen och framför allt liknelsen som gäller. Språket fungerar som bärare och förmedlare av likhet, närhet och samband, snarare än skillnad. Och jag antar att min invändning i första hand är ideologisk, men jag står icke ut med denna dunkla ”värld full av samband och betydelser”, för mig blir det rena rama Da Vinci-koden.

Man kan invända att dikten skapar nya samband. Men den gör knappast upp med klichéerna. Och så landar det ändå i en sorts romantisk realism med universella dimensioner, där allt kopplas samman på mystiska grunder. För hur ska jag annars tolka formuleringar som ”det kosmiska klockspelet” eller ”en gudomligt uppgjord ordning”?

FAKTA

POESI

Klockorna

Camilla

Hammarström

Bokförlaget Lejd

Jenny Högström

ARTIKELN HANDLAR OM