Mustig skröna som har allt – utom hjärta

BOKRECENSIONER

Det är 1968. I Prag rullar de sovjetiska pansarvagnarna in. I hast evakueras den 13-åriga pojken Ondra, tillsammans med lillebror Lillen, till sin fars hemby. I denna håla lever människorna i stort bortom ära och redlighet. De skildras som skrockfulla och jovialiska bondlurkar, tjuvskyttar och drinkare.

I byn finns även vilda kids som slåss och kallar Ondra för ”Pragjävel”. Dessutom finns det som sig bör en och annan halvnaken flicka att spionera på.

Kanske vill Jáchym Topols roman Nattarbete (övers. Tora Hedin, Ersatz förlag) vara en tragikomisk bok. En mustig skröna som blandar tårar med skratt. En sådan bok som med lätthet kan omvandlas till ”filmen om en pojkes uppväxt”. Den har alla ingredienser: vuxenvärldens krig, barnens kamp, frånvarande föräldrar, alkoholism, spirande sexualitet, broderskärlek, spänning och realism varvad med magi.

Jag tycker mycket om skildringen av Ondras och Lillens relation – den skakar kärleksfullt omkring mellan hopp och förtvivlan.

Men det resterande myllret av ”härliga” karaktärer, och alla deras magiska berättelser, uppfattar jag mest som en sorts utfyllnad. Det finns något problematiskt spekulativt över Nattarbete. Som sökte boken en litterär framgångsformel genom att vara härlig och drabbande.

Just detta gör den ganska hjärtlös – och ointressant.

Hanna Hallgren

ARTIKELN HANDLAR OM