Ränkspel i påvedrama för bildade

BOKRECENSIONER

Ett reklamerbjudande för Henrik B. Nilssons debutroman Den falske vännen skulle kunna låta så här: Är ni intresserad av de intriger som ledde fram till valet av Pius X som påve 1903, då är detta romanen för er!

På 530 fullmatade sidor berättar Henrik B. Nilsson om ett utstuderat ränkspel, där både reaktionär katolsk intelligentia, kejsar Franz Joseph och en wiensk förlagsredaktör är starkt involverade.

Den falske vännen kan sorteras in i rummet mellan I rosens namn och Da Vinci-koden fast betydligt närmare den förra än den senare, och den uppehåller sig inte bara vid olika varianter av raffinerat intrigerande utan också vid resonemang kring litteraturestetiska frågor. Berättelsen är preciöst konstruerad, men den i österrikisk och katolsk historia påläste författaren har sett till att den har ett tryggt fundament, och han skriver väl.

Visserligen är även stilen på gränsen till preciös, men gränsen passeras sällan. Fast när författaren skriver att en cigarrökare drar ”karibiska drag”, är det lätt att associera till Åke Holmbergs Ture Sventon-böcker.

Romanen inleds med ett oöversatt NIHIL OBSTAT IMPRIMATUR (det vill säga formeln för en censors godkännande) och det följs av ett par lika oöversatta Goethe-verser.

Författaren tycks vilja rensa i läsekretsen och exklusivt vända sig till bildningsborgerliga läsare. Väl bekomme, även om tempot är i lägsta laget är det god underhållning.

FAKTA

Den falske vännen

Henrik B Nilsson

Norstedts

ARTIKELN HANDLAR OM