Skitkul!

BOKRECENSIONER
Stefan Lindberg.

■ ■ Sonnevi-läsningen i Globen är slutsåld månader i förväg och folk står redan på stolarna när Jäderlund inleder med ”Mörk, mörkare ….”

Litteratur är hetast. Överallt ser man människor raspa i svarta vaxdukshäften på sina essäer och kortprosor, biblioteken är dygnet­runt-öppna, fem, sex boklådor per kvarter är ingen ovanlighet och till och med taxichaufförerna pratar poesifragment och excerpter.

En av berättelserna i Stefan Lindbergs I Gorans ögon handlar om en författare i den utopin. En lyckad författare med en romanskrivande fru och båda barnen inskrivna i elitskrivarskolan ”Stiernhielmska”. Men i Globen, precis när han minglat med Per, Sara, ”nationalprosaisten” Mirja och den ”helt skallige” Sjölin, och hör ikonernas välkända och elförstärkta ord, drabbas författaren av en akut meningslöshetskris, kanske är det hjärnblödning: dikten dör. Efter några dagar i tomhet får han en ny mindblow. Mitt i en pulkabacke kan han plötsligt se ”utan konstens lupp”. Snön faller vit och han inser att ”Det finns en värld bortom språket. En värld som helt och hållet är värld”.

Vilka tycker sånt är kul? Alla som försökt skriva de två senaste decennierna? Såna som slutat med både socker och metaforer men ändå kallar sina syltburkar ”telegram från sommaren”? Såna som författarwannaben Frans Högström i den diaboliska titelnovellen, då han ”fortfarande gnetade efter lågpris i sydvästra närförorts-Stockholms Ica-butiker med skallen febrig av oskrivna idéer”? Innan Lars Lagerbäck ringde, sista romanutkastet kastades och Frans blev fotbollsproffs i spanska Barca och vann La Liga tillsammans med Ronaldinho och svenske målhjälten Goran Stancovic.

■ ■ Jag tycker det är skitkul. Särskilt när Goran börjar tala med Frans om ”hålet i bröstet”, drar sig undan träningen och börjar skriva seriöst och sparsmakat och ger ut ”en strid ström av tankeböcker” som till skillnad från Frans glömda debut leder till ny respekt och ny jättepublik. Bara de sobra titlarna är värda ett pris. Frans däremot ”faller genom divisionerna”, tillbaks till den ompackade köttfärsen.

Även om jag inser att Lindbergs satiriska absurditeter fötts ur det ”smala” författeriets (något interna) förtvivlan kan nog alla fnissa åt den hejdlösa realismen i skildringen av ”förgalningen” i informationssamhället. Både reklamare och journalister såväl som hungriga poeter (Lindberg driver med alla) använder ju språket för att få inflytande och inkomst; skapar värde och verkligheter, hånar och härmar, lever av och på varandra, slåss om formuleringsprivilegiet, om sanningen, om vem som ska vara Herre på täppan. Nu för?tiden är ingen i ordbranschen utan agenda. I den underbart överskruvade Tjänsteman vid mörkrets sambandscentral visar de lömska medlemmarna i Tryggve Axelsson-sällskapet att också trogna läsare, ordköpare och språkmottagare kan ha sina.

FAKTA

Prosa

Staffan Lindberg

I GORANS ÖGON

Albert Bonniers förlag