Hyllningskonster

1 av 2
Dante Alighieri och Giovanni Boccaccio.
BOKRECENSIONER

När Boccaccio skriver sin berömda Trattatello in laude di Dante – en liten skrift till Dantes lov – under senare delen av 1300-talet, så företar hans sig något helt nytt. Det är, så vitt vi vet, den första boken (eller manuskriptet, eftersom boktryckarkonsten ännu dröjde ett sekel) om en författare som inte skriver på latin, utan på folkspråk. Liksom Dante under det föregående seklet tagit ett gigantiskt kliv för att ge folkspråket samma auktoritet som latinet, är Boccaccios bidrag ännu ett steg på den väg som snart skulle bli den europeiska, litteraturhistorien.

Boccaccio skildrar Dantes liv och verk och deras inbördes samband, oftast korrekt. Vi får ett slags sekulariserad helgonbiografi, samtidigt som fiktionsprosan hyllas. För även om Dantes Komedien speglade en kristen moral, så är Boccaccios egna verk ofta allt annat än moraliskt uppbyggliga. Att hylla Dante innebar i förlängningen att argumentera för påhittade historier på det språk som folk pratade.

Per Wästbergs lovtal till samtida författare, ofta i samband med prisutdelningar, ansluter alltså till den tradition Boccaccio initierade. Mellan Boccaccio och Wästberg ligger romantiken, varför de olika författarnas egenart är vad som står i fokus. Pinter, Coetzee, Lessing likaväl som Svenbro, Jersild eller Grimsrud får i princip samma slags hantering. Wästberg frilägger elegant linjerna i varje författarskap, gör en dygd av eventuella begränsningar och ger gärna språkligt utmärkande citat.

Auktoritet handlar i dag inte om att skriva på ett visst språk, snarare om att skriva med ett språk som skiljer sig från det alltför vanliga, från det, låt oss säga slarvigt talade eller skrivna. Stilen, och med den estetiken, gör hierarkin.

Claes Wahlin