Gatupojken med hela livet bakom sig

BOKRECENSIONER

Det finns barn som blir gamla i förtid. Som lever under så extrema förhållanden att de lär sig allt om döden innan de ens har hunnit börja leva.

Momo är ett sådant barn. Han är troligtvis tio år, men vet inte säkert, eftersom han är föräldralös och därmed inte är datumstämplad. Madame Rosa, en före detta prostituerad som åtagit sig att ta hand om honom och Paris andra horungar, blir sjukare för varje dag. Till slut kan hon inte ens gå ner till affären, eftersom hon inte orkar släpa sig tillbaka upp för trapporna. Hon ljuger för Momo om hans ålder, för hon är rädd att han ska lämna henne om han får reda på att han egentligen är fjorton.

Momos liv utspelar sig mellan de vattniga soppor Madame Rosa serverar i deras nedgångna lägenhet, och stadsdelen Bellevilles gator, där han umgås med diverse slödder. Då och då har han en pratstund med sin gode vän Monsieur Hamil, en senil mattförsäljare som inte längre kan skilja mellan Koranen och Victor Hugos Les Misérables. Någonstans mellan dessa litterära verk, mellan moraliska sentenser och olycksbarn, utspelar sig också Emile Ajars roman från 1975, nu i nyutgåva på Nordstedts.

Under sängen förvarar Madame Rosa ett porträtt på Hitler som hon tar fram när hon har hjärtesorg. Då slutar hon att gråta. För andra världskriget var inte bara det decennium då judinnan överlevde Auschwitz, utan också hennes skönhets glansdagar.

Nu har hon förvandlats till en tunnhårig koloss som inte kan hålla tätt. Men medelst Führerns varma bruna ögon kan hon drömma sig bort till den tid då hon var Paris mest eftertraktade hora. Momo, å sin sida, är ständigt upptagen med att beskriva sin omgivning utifrån rasistiska kategorier. Judarna är si, muselmanerna är så, negrerna är trångbodda och gladlynta. Momo älskar alla utom de blonda franska barnen, de med rena kläder och riktiga föräldrar. För honom är de lika förhatliga som avundsvärda.

Den största behållningen av Emile Ajars roman är huvudpersonens på samma gång barnsliga och byråkratiska språk. Momo, som inte går i skolan, har inte riktigt förstått hur orden ska användas. Men han använder dem ändå, och försöker göra det med stil: Madame Rosa knegade en gång med fittan men håller nu på att tappa huvudet och önskar därför abort för att slippa bli vegetarisk. Blandningen av arkaiskt och nyskapande påminner mig om karaktärerna i Jonas Hassen Khemiris böcker.

Momo ger inte mycket för framtiden, låter sig inte luras av de återkommande dagdrömmarna om polisutbildning och pengar. Han är gatsmart och älskvärd som få, just så fri som man är när man inte ens har några illusioner att förlora.

I själva verket har han inte livet framför sig, han har lagt det bakom sig för länge sedan.

Athena Farrokhzad