Uppdiktad reseskildring som verkligast

BOKRECENSIONER

När tyskan Felicitas Hoppes författarskap nu, genom romanen Pigafetta, introduceras på svenska, är det alldeles uppenbart att det står en rasande skicklig författare vid rodret. Boken utspelar sig till havs: dess antihjältinna befinner sig ombord på ett gigantiskt lastfartyg. Dimman ligger tjock. Vågorna går höga.

Också själva texten karaktäriseras, på ett utsökt sätt, av oskärpa och sjögång, eftersom det är osäkert både vem som berättar och vad som händer. Det är en sorts skröna, en ironisk kommentar till reseskildringens mening och mål. Den visar att den sanna reseberättelsen, för att bli riktigt verklig, med fördel diktas upp på kammaren.

I Pigafetta avstyrs myterier och vålnader kommer till tals. Besättningsmän slår ihjäl varandra och pirater med handeldvapen klättrar ombord. Allt för att reseberättelsen ska överraska läsaren med bilder hon annars inte skulle få se.

Det är fullt möjligt att läsa Hoppes roman som en kraftfull kritik av reseskildringens exotiserande och rasistiska inslag. Den västerländska resenärens dröm om att på sin färd möta De Absolut Andra. Dessa Andra som stadfäster resenärens normalitet och vilkas psykofysiska konstitution därför är värda en utförlig beskrivning: Överst ligger rekommendationsbrevet från generalkaptenen, som har beslutat sig för att ge sig ut på jakt efter några öar där det bor dvärgar som har så stora öron att de använder det ena som säng och det andra som täcke.

Dessa dvärgar bor i hålor djupt under marken och flyr med skrik och skrän så fort de får syn på en främling.

Hanna Hallgren