Feelgood-roman om heterosexuell patologi

Foto: Foto: cecilia mellberg
Anna Lytsy.
BOKRECENSIONER

Anna Lytsy har skrivit något så märkligt som en feelgood-roman om en psykoanalys. Ett upplägg som både har sina risker och förtjänster. Ett exempel på det förra är en påtaglig vilja till helhet och försoning. Fru Freud och jag är en roman som ytterst vilar på ett grundmurat antagande om världen som meningsfull, om språket som bärande och representativt och om varje människas möjlighet till autenticitet, till att ”hitta hem”. Det ger dessvärre en text som litterärt sett inte når några speciella höjder. Lytsy skriver en läkande och ofta sentimental prosa som hela tiden siktar mot sitt eget lyckliga slut. Språkligt destabiliserar den mycket lite.

Ändå vill jag inte helt avfärda Lytsys roman. Boken har nämligen en del kvaliteter. Som till exempel det hädiska och revolterande förhållandet till en renlärig freudiansk teoribildning. Det pekar ut en laddad och högaktuell problematik (som inte nödvändigtvis har en litterär bäring, snarare sociologisk), nämligen frågan om könet i psykoanalysen och vad den får för konsekvenser i den kliniska situationen. Läst så blir Fru Freud och jag en mycket konkret gestaltning av konflikten mellan en oidipal modell och den senare feminismens essentialismkritiska perspektiv på kön, här materialiserad i själva analysrummet, i det komplexa och spänningsladdade förhållandet mellan analytiker och analysand.

Romanens huvudperson är en ung kvinna som lever i ett destruktivt och symbiotiskt förhållande med konstnären Leo, en pretentiös egocentriker uppfylld av sitt eget misslyckade måleri, ständigt otillgänglig och okontaktbar, bortsett från då han vill ha sex med henne. Skildringen av deras samliv är en plågsam studie i heterosexualitetens patologi, i all dess gastkramande självklarhet. Till sist upplever hon en så stark känsla av overklighet att hon efter diverse försök till självläkning med hjälp av healing, yoga och meditation, beslutar sig för att påbörja en psykoanalys.

Hon kommer under de följande sju åren, fyra dagar i veckan, att ligga på divanen med Fru Freuds knirrande stol och diskreta harklingar bakom huvudet. Samt under samma tid få barn, bli förälskad i en kvinna och slutligen lämna sin konstnär och ett heterosexuellt liv för gott. På drygt fyrahundra sidor (de kunde ha varit färre) skildras hennes väg mot förlösning och mot realiseringen av ett aktivt, kraftgivande begär. Den är dock kantad av stora vedermödor – från rå, förlamande ångest till såriga gräl med den envist fallocentriska Fru Freud, som visserligen slutligen bevekas och accepterar sin analysands självdefinition som ”icke-oidiperad och psykiskt intersexuell”.

Som livsöde är det naturligtvis storartat. Som litteratur betraktat mindre intressant.

Hanna Nordenhök