Rak men suggestiv Mai Cheng bryter ny mark

BOKRECENSIONER

Diktens dynamik består också av rörelsen mellan det klassiska och det moderna. Det är i brytningen; i förmågan att överskriva traditionen som en ny tradition kan skapas och överleva.

Ändå tror varje generation att den på nytt uppfinner just sin röst, helt unik och självständig, bara för att upptäcka – när de är gamla och grå, att så var just inte fallet.

Att gå andra vägen, att skriva sig in i ett sammanhang, bejaka traditionen – ungefär som när man låter en vattenåder från den direkta källan finna en ny väg – kan också det vara förenat med litterära problem.

Den kinesiska poeten Mai Cheng närmar sig problematiken, också på ett biografiskt, för att inte säga existentiellt sätt, som i följande dikt, Det sönderrivna som jag citerar i sin helhet:

Klockan ett på natten/

hörde jag en röst äldre än pappret självt/

komma från det gamla arket/

Så jag gick fram till skrivbordet/

lutade mig över det/

Men nu talade ingen längre ur pappret/

Inte ett spår/av det pratsjuke förfadern/

Ilsket knycklade jag ihop arket/

och kastade det i papperskorgen/

Plötsligt steg en röst/

stilla upp ur korgen/

Jag böjde mig ner, tog upp/

papperet/

och rev det i småbitar/

Just när jag tänkte kasta dem/

talade någon till mig:/

”Kan du riva/

sönder vad som en gång funnits, min vän?/

Kan du riva/

isär det som redan är sönderrivet?

Det är två delar av samma enhet, och än tydligare blir det när man nu läser sig fram genom samlingsvolymen En tår i diamanten. Här har vi ett urval av Mai Chengs dikter – hämtade från de två volymerna Mai Chengs poesi och Ordens magnetism – samlade och utgivna i översättning av Arne Johnson och Li Li.

Det är ett fruktbart översättningssamarbete; inte minst för att de tolkande poeternas lyriska temperament är så olika. Ibland lyser raderna, genomskinliga som utrensade fiskskelett, andra gånger blir dikten en dörr av mörker mitt i natten.

Mai Chengs dikter är fascinerande. Å ena sidan raka och konstaterande, en intensitet som laddar upp den traditionella lyriken:

“Med huvudet mot gåtan/sover ett barn/som letar vatten/Då lägger floden/inuti gåtan ut nät/i fiskarnas bukar” och å andra sidan en mer dunkel och suggestiv underton, som en basklang av förtvivlan mitt i den lyckliga sången om kärlek. En tår i diamanten visar en självständig, säker och imponerande lyriker som är i full färd att bryta ny mark.

Formgivningen av Anders Weidar är vacker och stilfull, som vanligt.

Kristian Lundberg