Falsk idyll i storslagen konstnärsmyt

Carsten Jensen.
BOKRECENSIONER

Kanske kan alla texter betraktas som parodier. Utifrån någon bestämd läsning kan man alltid ana hur en välkänd genre, en stil, ett motiv går igen med en typiskhet som gör det inbjudande att häckla texten enligt omdömet en parodi på sig själv. Ett ganska dassigt klassificeringsverktyg således – om det nu kan brukas lite som man vill endast beroende av läsarens välvilja respektive nitiskhet.

Parodibeteckningen blir mer intressant när en text använder sig av ett välbekant format för att säga något nytt. En parodi i egen rätt skulle då kunna brukas som ett skarpare omdöme. Jag tänker på två fina, ganska färska, svenska exempel – Anna-Karin Selbergs skruvade action Skymning över Al-Omistan och Pauline Wolffs äventyr Swede. I båda dessa romaner träder den brukade genren fram, blottas och agerar som en huvudperson i boken.

Carsten Jensens roman Sista resan, en fristående spin off på dundersuccén Vi, de drunknade, skildrar marinmålaren Carl Rasmussen på en vid resa genom livet, och på en mer specifik resa till den danska kolonin Grönland år 1893. Genren är Den sympatiska konstnärsbiografin, som alltid är lojal med sin hjälte.

Carl vill måla det vackra och goda. Och han är en irriterande pryd romankaraktär som förfasas över odygd, vare sig det gäller icke uppbygglig konst eller okristligt leverne. Denna fromma stränghet mot världen, hade kunnat bli verkligt bitande om det inte vore för att Jensens gestaltning är så förbannat lik Rasmussens måleri – skönt, sprakande, men så idylliskt tillrättalagd att den inte förmår rymma någon påträngande smärta.

Berättandet sjuder av självförtroende och rättframhet, texten skvätter av metaforer med något marint i bildledet och obekymrat, jag dristar mig till att säga lättvindligt, återger den konstnären Carls liv: klassresan från skräddarson till utfattig konstnär till konstnärsborgare. Förlusten av ungdomskärleken och äktenskapet med dennas syster. Den koloniala blicken på den grönländska ursprungsbefolkningen.

En märklig skruv finns i partiet om hur Rasmussens far agade sina barn varje söndag. Då detta våld ligger helt inkapslat i försoningens skimmer avtäcker det indirekt idylldiktningens brutala falskhet. Detta skulle alltså kunna öppna upp för en läsning av Sista resan som en sorts pastisch på den där stora, sympatiska berättelsen. Men exemplet med agan känns som ett intressant undantag, snarare än ett subversivt bruk av ett välbekant sätt att tala.

Större delen av Sista resan ligger med andra ord farligt nära den godtycklighet jag inledde med att diskutera. Den skriver fram en typisk konstnärsmyt utan att göra något särskilt med den.

I slutet av romanen, då konstnärsporträttet överges och texten kastar loss i ett vildare flöde av vatten, liv och död, ser jag dock det storslagna i Carsten Jensens kraftfulla berättande. Hans skarpt ornamenterade prosa gjuter i denna avslutande passage nästan mytiskt liv i det mäktiga hav som dundrande omger människorna.

Kristofer Folkhammar