Ingenting är gratis i den fria världen

BOKRECENSIONER

Den mest lönsamma journalistiska nischen på 2000-talet har ironiskt nog blivit att resa världen runt och hålla föredrag om nyhetsjournalistikens död.

Ingen gör det bättre än Chris Anderson, till vardags redaktör på teknologitidskriften Wired och hett eftertraktad, kringresande föreläsare – för en halvtimme på scen får Anderson runt en halv miljon kronor. Hans nya bok Free kostar i sin tur 27 dollar i butik i USA, men är gratis på nätet. Det är också bokens poäng: Anderson vill åt hur ”gratis” kommer att bli 2000-talets viktigaste affärsmodell.

Det är gratis att använda Googles sökmotor, berättar han, pengarna ligger i annonsplatserna. Det var gratis att ladda ner Radioheads senaste skiva, pengarna tjänade de på sin turné. Monthy Python la upp sina bästa sketcher gratis på en egen YouTube-kanal och sålde snart rekordmängder av DVD:er på Amazon.

”Gratis” är alltså inte riktigt en affärsmodell, snarare en PR-metod. Målsättningen med gratis är att få oss att betala för något annat. Vilket inte minst gäller Anderson själv, som skänker bort sin bok på nätet i hopp om fler välbetalda föreläsningsuppdrag. Precis som förra boken, The Long Tail (2004), är Free en så kallad flygplatsbok - en växande genre ursprungligen avsedd för affärsresande som behöver något att läsa på väg till sin gate. Många sådana har blivit bestsellers, de är ofta underhållande, lättsamma böcker som blandar omvärldsanalys och ekonomisk teori med charmiga anekdoter -  Malcolm Gladwell och Thomas Friedman är genrens mästare. Men charmfullheten blir inte sällan på bekostnad av en saklighet.

Anderson kartlägger gratistänkandet som affärsmodell från 1800-talet till i dag. Digitaliseringen av information har fått marginalkostnaden för inspelad musik, film, böcker och dagstidningsjournalistik att sjunka nästan till noll, vilket drastiskt har förändrat de olika områdenas ekonomiska förutsättningar. Samtidigt har det frigjorts kapital till annat – kaféindustrin har exempelvis exploderat under 2000-talet, fysiska mötesplatser har blivit allt mer eftertraktade (konsert- och bioindustrin slog rekord i USA förra året) och för föredrag och konferenser betalar vi mer än någonsin.

Men Anderson är så mån om att egga flygplatsshopparnas affärsresenärer – vilken VD vill inte höra att hans eller hennes anställda borde jobba gratis? – att han blir oförmögen att ta itu med obekväma frågor. På konferensen Media Evolution i Malmö i februari fick han frågan om vad som kommer att hända med kvalitetsjournalistiken i den nya gratisvärlden. Han låtsades inte förstå frågan, utan svarade att han är ”mer intresserad av vad som händer med min dotters fotbollslag än att läsa om någon bilbombning i Bagdad”.

Hans tilltro till sin egen teori går att förklara med att Anderson förväxlar produktionskostnader med marginalkostnader. Det har visserligen blivit gratis att kopiera information – men inte att producera den. Att tro att konst, film och nyhetsjournalistik kommer att hålla samma kvalitet när ingen betalar för den är naivt.

”Man spelar inte i band för att tjäna pengar, utan för att det är kul och för att man får brudar”, säger Anderson pedagogiskt. Som framtidsvision är det en rätt otillfredställande analys.

Nyfikna nätentreprenörer kommer att få ut en hel del av Free, men för en grundkurs i 2000-talets digitala ekonomi skulle jag hellre rekommendera Tyler Cowens nya bok Create your own economy. Cowen är precis som Anderson libertarian, med en grundläggande tro på marknadens autokorrigerande förmåga. Men hans bok har det som Andersons saknar: ekonomisk expertis och empati för dem som ser ut att bli den nya ekonomins förlorare. Framförallt är han inte rädd att följa sina teorier hela vägen ut och se vilka samhälleliga följder de får.

Martin Gelin