Målar naturlyrik över inre babbel

BOKRECENSIONER

Staffan Söderblom är poet, essäist och numera professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. En gång var han naturdiktare i Harry Martinsons efterföljd, och han har skrivit en briljant bok om Martinson, den bästa som finns. Men med åren har han blivit allt vresigare, alltmer intresserad av poesins råa knotor – versmåtten, betoningarna och obetoningarna, diktens dolda geometri.

Den linjen var fullt uppdragen i förra boken Knittlar från 2000. Denna ålderdomliga knittel, de medeltida krönikornas versmått, stod upp från de döda i ny gestalt inte bara i den boken. Rapparna använder samma schema, för det mesta utan att veta om det.

Poesin försöker med ojämna mellanrum vränga sig ut ur poesin, kräkas ut sig ur förväntningarna på hur den ska se ut. Staffan Söderblom är en av de mest konsekventa och intressanta utbrytarkungarna. Han skriver ”strountes” som Gunnar Ekelöf men stavar ordet på gemen gnällsvenska.

Den nya boken Sa han består av sällsamma klipp, fyra rader per sida, ur det stora babblet som ständigt pågår inom oss. Hans poesi är antiromantisk och jaglös: ”härma sig själv / för bara där är tomt nog”.

Rester av den gamle naturlyrikern finns kvar:

Mitt enda ord var is kanske han sa

och snubblade i förnan

snubblade i tallarnas kronor

snubblar under korpropets lod.

Andra fågelläten är också viktiga: ”rödhaketelegrafen går” och ”tutar dovt gör skogsduvan i dugget”. Båda bilderna bär spår av mänsklig kommunikation på tekniska plattformar. Men han går längre, blandar in grafiska bearbetningar av fågelsång i texten. De liknar metrikens skisser över versfötter. Fågelsången är tecken för fågelsång, dikterna handlar om sig själva.

Sa han, heter boken. Vem är han? Det är inte lätt att bestämma. Kanske är han släkt med den schaman som finns avbildad på omslaget. Då kan dikterna ses som mångtydiga eller otydbara orakel. Kanske är han också en vresig fadersfigur som svär och domderar och säger fel hela tiden. Han är en gudom i begynnande senilitet, ett stammande överjag, en auktoritet med bara fläckvis synlig moral.

Möjligen har bokens undertitel ”moraliska dikter” en djup ironi i sig. Det är den poetiska rösten som står i centrum, inte vad dess eventuella bärare har att säga eller göra. Det är i stämman och dess egenartade rytm som denna stökiga poesi till sist finner nåt slags ro.

Magnus Ringgren