Skrämmande reaktionärt

BOKRECENSIONER

Något ska man ju vara rädd för.

Spänningsindustrin, som ständigt måste introducera nya produkter för att inte tappa marknadsandelar, har redan skrämt oss med hissar, telefoner, videoband, datorer, övervakningskameror, internet.

I pseudonymen Lars Keplers kriminalroman Hypnotisören har turen kommit till Pokémon. De psykedeliska leksaksfigurerna är minst lika kusliga som någonsin den onda dockan Chucky. Men det betyder inte att Hypnotisören är en roman att leka med.

Boken är rasande skickligt uppbyggd. Spänningen och obehaget växer, medan naglarna jag biter på blir allt kortare. Jag kan se boken bli en succé, jag kan redan se filmen. Undervattenscenerna, knäppgökarna, slaktanden. Tänk Tidvattnets furste mixad med Saw. Det är verkligen drivet gjort.

Vem Lars Kepler är har redan funderats en del på. Att boken såldes till ett tjugotal länder redan på manusstadiet har väckt nyfikenhet. Är Kepler den nya Stieg Larsson, är Hypnotisören den nya Män som hatar kvinnor? Både ja och nej.

Jag tycker inte att pseudonymen är något smart marknadsföringsdrag. Jag blir snarare irriterad.

Hypnotisören börjar som en helt vanlig svensk kriminalroman. Skildringen av de nojsande poliserna och den exotiska svenska jämställdheten flyter på med de obligatoriska utdragen ur Eniros vägbeskrivningar. Men sedan byter romanen tvärt spår. Via en osynlig avfart lämnar vi landet som blivit hela världens lilla Midsomer, och kör rakt in i ett helt annat, tidigare aldrig skådat Sverige.

Ytterst handlar Hypnotisören om tre familjer.

Den första är en medelklassfamilj som går under efter att ha angripits inifrån, av en av sina egna. Den andra är en medelklassfamilj som attackeras utifrån, av nästan komiskt många personer. Den tredje familjen består av marginaliserade personer utan biologiska band till varandra. Utan att avslöja för mycket, kan jag säga att det är de som är skurkarna.

Sverige skildras som en hederskultur där otrogna makar straffas av ödet och ondskan placeras hos barnen, kvinnorna och de sinnesjuka.

Det är så långt från Sjöwall och Wahlöö man kan komma, och jag undrar vad Lars Keplers agenda är. Vill han, eller hon, göra svensk deckare mer amerikansk? Kommer han, eller hon, att snart dra av sig masken och upprört fråga oss hur vi kunde köpa det här skräpet till reaktionär smörja?

Troligen är alltsammans mycket enklare än så. Man vill bara skrämmas lite.

Inga-Lina Lindqvist