Revolt mot romanen

Foto: Foto: dick claésson
Författaren Lotta Lotass (född 1964) tar plats i Svenska akademiens stol nummer 1 den 20 december i år.
BOKRECENSIONER

Man tänker gärna på färger när man läser sista delen i Lotta Lotass senaste romantrilogi. Första delen, Den vita jorden, gestaltade vetenskapens och industrisamhällets utopiska drift inte i en konventionellt utformad bok, utan via en pappbox med lösa ark och häften. Andra delen, Den röda himlen, skildrade första världskrigets skyttegravar i en enda oavbruten mening. Sista och tredje delen, som kan vara den mest svårgenomträngliga av de tre, bär alltså titeln Den svarta solen. Vitt, rött, svart. En grundfärgstriad där vitt går att läsa som högmodets eller oskuldens färg, rött som blodets och offervillighetens, och svart som tomhetens eller negationens färg.

Den svarta färgen förbinds här dessutom med ett slags ytmässighetens poetik. En svart yta absorberar ljus. Och det rum som det icke-linjära textsystemet i Den svarta solen upprättar, verkar mycket riktigt både kunna dra till sig och omvandla energi. Allt är del av samma yta.

Ändå går det att urskilja ett diffust drama. Ett händelsemönster upprepas genom en ström av språkliga förskjutningar. Det liknar en rit, och framställs ritualistiskt. Att tro att detta skådespel skulle låta sig fixeras eller på ett konventionellt sätt gå att orientera sig i är dock ett misstag. För var befinner vi oss? I kristallisk köld eller bronsfärgad hetta. I vidsträckta klingande glassalar vilka leder till ljusa marmortrappor, korridorer, gallerior och åter in i nya ”skillrande hallar”. Men bara för att i nästa ögonblick förvandlas till mörklagda salar med tjocka mattor och draperier. Därefter öppna sig mot vad som kan likna en öken, av sand eller sten.

I detta föränderliga arkitektoniska landskap utspelar sig alltså något i Den svarta solen, och involverar dunkla gestalter. Här finns en Soldat, ett Vittne, en grupp Män och så – Den andre, kanske den mest kryptiske av dem. Men inte heller gestalternas gränser är säkra, utan låter dem poröst övergå i varandra. Som mödosamma kroppar framträder de ur en obestämd stenmateria – än med skarpskurna än med suddiga, avputsade drag. Skisser till människor och berättelser. Eller olika stadier i en pågående uthuggning av en skulptur.

Lotass roman frammanar en närmast psykotisk närvaro i materialen genom en gestaltning av ett slags ut-och-in-vänd sinnesförnimmelse. Det är ett upphävande, alternativt en extrem accentuering, av naturlagar. Ett blänkande synestetiskt rum. I likhet med triptykens två andra böcker arbetar denna sista del i stark revolt gentemot en traditionell romanform. Dess labyrintiskt upplagda komposition (efter varje numrerat stycke dirigeras läsaren vidare mot ett helt annat än det som följer på sidan) omintetgör en linjär läsning, samtidigt som dessa iscensatta avbrott i läsakten hela tiden pekar på fiktionens ramar. Här finns också ett långtgående motstånd mot all psykologi och intrig.

Den svarta solen undandrar sig verkligen tolkning på ett vis som inte har någon riktig motsvarighet i de andra två delarna. Konceptuellt är den intressant, men genom prosans monotoni och avsaknad av grippunkter lämnar den också efter sig en underlig sorts likgiltighet.

FAKTA

PROSA

» Den svarta solen

Lotta Lotass

Albert Bonniers förlag

.

Hanna Nordenhök