Hjältesaga för 2000-talet

BOKRECENSIONER
Foto: Foto: Saga Berlin
Johannes Anyuru har skrivit ett monumentalt verk om den anonyme hjälten.

Kanske är vår tids vanligaste hjälte anonymen. Han som ensam rör sig i ett urbant ödeland bland beväpnade främlingar, betong och blåljus. På flykt från någon katastrof, men också på väg till något ännu okänt. En snabb skymt av denne gråe ensling räcker för att otaliga film- och dataspelsscenografier skall öppna sig i vår estetiska erfarenhet.

Och naturligtvis har han långa litterära anor. Johannes Anyurus nya diktsamling som kretsar kring denne man börjar till exempel med att citera Aneidens inledande katastrofpanorama. Kung Priamos unge son Troilos som vågade utmana Achillevs släpas efter sina flyende hästar. Troja är förött och lansens spets ristar fåror i gruset. Intressant nog är det signifikanta namnet Troilos, citatets och samlingens allra första ord, felstavat (Anyuru skriver Triolos). Och det är bara en av många felstavningar i boken, så många att jag läser dem som medvetna.

För även om Städerna inuti Hall skapar och utspelar sig i en värld av populärkulturella stereotyper så är det ett bygge vilket ytterst vilar på små språkliga skiftningar och nyanser.

Om Johannes Anyuru tidigare excellerat i muntlighet så har han i denna sin tredje diktsamling i stället valt att låta texten verka. Kiasmer, homonymer och neologismer. På bokstavsnivån öppnar Anyuru för den lust och den mening som bokens bärande fiktion lider bristen av.

Städerna inuti Hall är med sina 358 sidor ett monumentalt verk. I likhet med Göran Sonnevis œvre handlar det om en dikt som i princip står öppen för vilket ämne och tema som helst. Det mest tillfälliga infall såväl som stora politiska, ekonomiska och vetenskapliga skeenden tar plats i dikten med samma självklarhet.

Kompositionen binds samman av några upprepade figurer. En omtagen urscen: Dikten talar, som i en gangsterrapvideo, ur det inre av en polisbil. En fascination inför lås, deras konstruktion och symbolik. Och slutligen ett återkommande antibestämmande av bokens huvudperson, den anonyme Han. Han kan vara allt och inget. Han står bortom meningen.

Som nycklar till det svenska 2000-talet är det väl valda upprepningar. Vår vardag upptas till stor del av fiktioner som har straff, brott och identitet som förutsättning. Viljan att bruka dessa fiktioner för en genomgripande poetisk reflektion av samtiden är också intressant. Men jag känner mig tvehågsen till resultatet. Stundvis uppvisar Anyuru en imponerande sensibilitet för det poetiska i välkända massmediala teckenvärldar, som i denna mästerligt reducerade diptyk:

”1

Hand

Hakkorslöv

2

Hörn

Arklöv”

Men långt oftare kräver Anyurus stil ett större engagemang än vad

den belönar. Man tappar koncentrationen och börjar tänka på annat. Och emellanåt upplever jag att texten har alldeles för stor gestik för sin substans.

Ta till exempel rader som: ”Den globala våldssituationen / är den tomma kärnan / i existensen”.

Det skulle kunna vara en bekännelse av Batman, men som filosofisk utsaga är strofen bara banal.

Städerna inuti Hall rymmer många likartade passager och ändå är det svårt att avfärda boken. Inte sedan Lars Mikael Raattamaas Helgonlegenderna: väv (2000) har en ung poet gått lika långt för att gestalta vår tids urbana mentalitet. De sublima bild- och tankevärldar som uppstår när blicken förflyttar sig mellan gatan och bildskärmen:

”Hans dörrkod försvinner

in i fingrarna, lysande siffror

Ljuset kommer ur speglarna

Metallstänger sprutar

ur solen På vaktbolagstejpen

över den krossade glasrutan

tre röda klot Stängt pga

inbrott. Fotoblixtar fryser, hänger

i ögonen, som köttstycken. En arm sticker ut

genom hans bröstkorg

Han snurrar hjulet

till den återstående fläcken

av natt”

Ja, kanske rymmer Städerna inuti Hall faktiskt poesi för en ny sensibilitet, för en generation som vuxit upp på Marvel Comics, X-box och Matrix.

Jag vet inte. Jag ser skönheten, ekvilibristiken, ambitionen. Men hur jag än kämpar så lyckas jag inte befria min läsning från ett litet skimmer av löje.

Jag vill gärna tro att det löjet drabbar min oförmåga, och inte Johannes Anyurus.

FAKTA

Poesi

» Städerna inuti Hall

Johannes Anyuru

Norstedts

Magnus William-Olsson