Så blir krig möjligt

Ulrika Stahre läser två böcker om hur vi värderar andra människor

BOKRECENSIONER

Krig skördar offer och framkallar sorg. Om vad kriget egentligen är, och varför det tycks vara så möjligt att med sin mänsklighet i behåll avstå från att sörja alla offer, handlar Judith Butlers nu översatta Krigets ramar. När är livet sörjbart? Att vara osörjbar är att befinna sig långt bort från varje likhet med en styrande norm. Jag behöver ett du för att finnas och enklast är ett du som liknar mig. Vilket gör att västvärldens hegemoni befästs även på en psykologisk nivå.

Krigets ramar är en koncentrerad liten bok som mycket tydligt är skriven av en amerikan. Fokus är på Irakkrig och Guantánamo – på USA:s roll i världen och på nationell propaganda kring krig och krigets offer.

Ett av de mest intressanta kapitlen behandlar bilderna från Abu Ghraib. Bilder vars ”ramar”, alltså gränser, är både själva bildytans slut – vad händer utanför det fotografen bestämt sig för? – och bildens kommunikation med omvärlden: vem som fotograferar och varför, vem som ser. Här har Butler poänger när hon argumenterar mot Susan Sontags uppfattning att en bild visserligen kan väcka känslor hos betraktaren, men inte en vilja att agera – knappt ens att sörja.

Butler anser inte detta helt rimligt, hon tar hjälp av Roland Barthes båda begrepp ”sammansatt futurum” och ”absolut förflutenhet” – ett fotografi är en ”visuell krönika”, som både säger vad som varit och vad som kommer att ha varit. Det är inget mindre än livets absoluta förflutenhet. Varje ögonblick borta. Butler skriver: ”Att bekräfta att ett liv var, även inom livet självt, är att understryka att ett liv är ett sörjbart liv. I denna mening inrättar fotografiet, genom sitt förhållande till sammansatt futurum, sörjbarhet.”

Fotografen, observatören, rapportören – om vi någonsin ska kunna se alla människor som sörjbara krävs det att ett vardagsliv skildras, att människor blir du. I Johanna Wallins eftertänksamma och rättframma reportagebok Jag går aldrig ensam mer möter vi en kvinna i början av sina trettio som vill göra något för både världen och sig själv. Först mest för världen: hon reser till den palestinska byn Tulkarem för att där arbeta som observatör, vid olika gränsstationer, checkpoints.

Från Västbanken inget nytt. Det är köer, hetta, trakasserier, ogenomträngliga och ständigt ändrade regler, ömsesidig misstänksamhet. Men Johanna Wallin vänjer sig vid ilskan, börjar älska Palestina och återvänder privat med en något oklart definierad plats i den lilla byn. Hon hänger på ett kulturhus, träffar folk, mest unga män. Ser rakt in i patriarkatet. De hårda reglerna för samlevnad, de osynliga kvinnorna. Hon lär också känna en och annan judisk israel, blir frustrerad över båda sidornas ovilja att se den andra.

Det är när hon kommer närmare, blir ”inbäddad” men utan uppdrag, som berättelserna börjar brännas. Hur omöjlig en kärlekshistoria kan vara när skilsmässa är uteslutet, hur skört men ändå viktigt ett starkt vänskapsband över gränserna kan bli. Johanna Wallin visualiserar i textform, inte minst sina egna reaktioner.

Hon blixtbelyser också sitt arbete när hon står vid checkpointen och antecknar. ”Sluta skriv” skriker soldaterna. Varför det är så hotfullt med någon som förvandlar händelser till text är lite svårt att förstå, när bilder blir så mycket starkare. Men om hennes skrivande ökar sörjbarheten, vad händer då när det inte finns?

FAKTA

SAKPROSA

»?Krigets ramar

När är livet sörjbart?

Judith Butler

Övers. Karin Lindeqvist

Tankekraft

»?Jag går aldrig

ensam mer

Johanna Wallin

Ruin

Ulrika Stahre

ARTIKELN HANDLAR OM