Formulerar sin mamma

BOKRECENSIONER

I David Albaharis roman Lockbetet försöker berättarjaget, en serbisk poet i kanadensisk exil, teckna sin döda mors livshistoria utifrån intervjuer han själv gjort med henne. I ett enda tätt stycke, på samma gång avmätt stilla och kaosartat associerande, formar sig den namnlöse berättarens formuleringsförsök till en komplex berättelse om röst, språk och minne.

Moderns utsagor är enkla. I raka ordalag återger hon vad som skedde, hur det kändes i kroppen – förflyttningar och förluster i skuggan av krig. Hennes erfarenheter under andra världskriget är parallella med de som yngre generationer upplevde under 1990-talets balkankrig. Inspelade på kassettband blir hennes ord något bestående, härdat och i efterhand tryggt. Sentenser av typen ”när kroppen får ro blir också själen lugn”, sticker ut i den kompakta textmassan. I sin mildhet kontrasterar de mot sonens grubblande röra. Det krassa och enkla ställs mot det intellektuellt verbala.

Berättaren ser sig själv som en misslyckad poet. Minnesarbetet kring modern ingår i en uppställd hypotes, hur han skulle berätta om henne, om han vore författare. Han skjuter uppdraget framför sig, diskuterar det med vännen Donald, en ”riktig” författare, som genom sina bestämda uppfattningar om hur en berättelse ska formas ständigt ratar den serbiske poetens projekt. Berättarens skapande bortförklaras i takt med att det framträder.

Det uppstår en märklig obalans i texten när det fasansfulla kriget blir en bihandling till förmån för abstrakt, inre skaparkaos. Men i den röran uppstår också något verkligt gripande – sonens identitet framträder i försöket att formulera moderns historia. Hans porträtt framträder i det haltande försöket att teckna hennes.

FAKTA

PROSA

»?Lockbetet

David Albahari

Tranan

Kristofer Folkhammar

ARTIKELN HANDLAR OM