Närkamp

Ragnar Strömberg läser Savianos vibrerande texter

BOKRECENSIONER

I Casal di Principe, hemvist för en av camorrans ledande klaner, genomfördes häromåret en stor manifestation, med chefen för Antimaffia­kommissionen och representanter för regeringen bland talarna. Men det var först när Roberto Saviano, omgiven av sina livvakter, fick ordet som häcklandet och bu­ropen övergick i öppen aggression.

Stödd på sin käpp trängde sig den 80-årige Francesco Schiavone, far till Walter, mer känd som den fruktade bossen ”Sandokan”, fram mot podiet i spetsen för en hop gamlingar och unga män och skrek att den där dagdrivaren Saviano blivit rik på att sprida lögner om hans familj. Då hade Saviano, sedan Gomorra blivit den stora globala sann­sagan om makt och vanmakt i entreprenör­kapitalismens tid, sedan ett år levt under dödshot.

Det som gör honom så farlig för dödens entreprenörer är hans förmåga att skapa vibrerande närvaro: med Shakespeares definition av poesins väsen, ger han ondskan ”a local habitation and a name”. Priset han betalar är den ekande ensamhet som stiger mot läsaren från varje sida i Skönhet och Helvete, ett urval texter från de senaste fem åren, alla skrivna i ”olika bostäder […] allihop har varit små, till och med jättesmå och … alldeles förbannat mörka”.

Liksom i Gomorra och den korta berättelsen Kärleken är dödens motsats får Savianos texter, vare sig de handlar om fotbollsgeniet Lionel Messi, den illegala sophanteringen som förgiftar Syditalien, eller mordet på Anna Politkovskaja, sin laddning ur spänningsförhållandet mellan detalj och helhet.

Han tar med oss till en plats vid en bestämd tidpunkt och ur den syrligt konkreta ögonblicksbilden växer ett drama, som gör de moraliska och politiska frågor läsaren ställs inför sinnligt gripbara – vi är där, i det främmande som vi genast känner igen. Genom att lägga sina texter vid ett gränssnitt, inte mellan fakta och fiktion, för här finns ingen fiktion, utan mellan berättelse och reportage, gör han oss till ögonvittnen, ansvariga och delaktiga.

Vi ser då hela världen i Neapel, Moskva eller bland ruinerna efter jordbävningen i Abruzzo, med den ”tudelade blick […] besatt av det sanna och distraherad av det sköna”, som Saviano skriver apropå dokumentärfilmaren Vittorio De Seta.

För Saviano är skönhet inte en nåd, utan en segerrik kamp mot till synes oöver­vinnerliga hinder. I porträtten av Lionel Messi, vars pojkansikte inte avslöjar något av plågorna han lidit av de dagliga hormoninjektionerna som fick honom att växa, och den legendariske pianisten Michel Petrucciani som föddes med ”skelett av glas”, visar han att skönheten ”är förmågan att få andra att se vad man är”. Roberto Saviano besitter just den förmågan, att med Paul Klees underbara formulering om konstens uppgift, göra det synliga synligt.

Den svenska utgåvan, i föredömligt saklig översättning av Barbro Andersson, har en enda skönhetsfläck: det alltför vackra omslagsfotot där Savianos ansikte skimrar i Caravaggio-svärta. En författare som gör allt för att hans person inte ska stå mellan läsare och ord förtjänar att förskonas från allt vad ikonifiering heter, om än i de bästa avsikter.

FAKTA

SAKPROSA

»Skönhet och helvete

Om maffia, fotboll och ordets makt

Texter 2004–2009

Roberto Saviano

Översättning: Barbro Andersson

Brombergs

Ragnar Strömberg

ARTIKELN HANDLAR OM