Naken i istornet

Peters har skrivit en märkvärdig rysk moralitet

BOKRECENSIONER

Christian Peters debutroman Isleken är en utstuderat grym och vacker saga, som mestadels utspelar sig på floden Nevas is den mycket kalla vintern 1740. En nyckfullt despotisk tsarinna har beslutat straffa sin otrogne älskare furst Galitsyn genom att stänga in honom naken i ett raffinerat uttänkt istorn tillsammans med en puckelryggig tjänarinna. Byggmästaren Eropkin låter sitt frusna bygglag arbeta natten lång på den fantastiska och skrämmande skapelsen. Sedan går det inte riktigt som vare sig läsaren eller den tjänstvillige byggmästaren trott.

Det är en märkvärdig liten saga eller snarare moralitet, som Christian Peters åstadkommit. Den är kyligt isskimrande i sitt språk, både poetisk i tonen och sakligt konkret i sitt drömska fantasteri. Till sist visar den sig också mynna i ett välturnerat slut och en lite oroande moraliskt tvetydig poäng.

Berättelsen har förvisso pastischkaraktär men pastisch på vad? Baksidestexten föreslår Tjechov, men det håller jag inte med om. Den här historien profiterar överhuvudtaget inte likt Kerstin Ekmans Mordets praktik på någon bestämd författares stil och verk. Den lever ett mer självständigt suggestivt liv på en litterär allmänning, där författaren tycks njuta av att vistas och därför lätt får läsaren med sig.

FAKTA

PROSA

»Isleken

Christian Peters

Albert Bonniers förlag

Lennart Bromander

ARTIKELN HANDLAR OM