Skenbart enkelt att läsa

Kullmanns handarbete nyenkel arbetarlitteratur

Foto: Cecilia Grönberg
Christina Kullman
BOKRECENSIONER

Nu. Nu skriver jag in bokstäverna i dokumentet som blir texten. Det är mitt arbete. Och nu. Nu läser du texten. Serifferna, de små tassarna i bokstävernas ändar, bildar en räls som löper över tidningssidan, bekvämliggör för ögat som med sina sackadiska rörelser stötvis fokuserar tecknen och tyder.

Ett liknande ”nu” undersöks och gestaltas i Christina Kullmanns långdikt Print, där ett arbetande jag sitter framför datorn och väntar på att skrivaren ska veva fram bläckstrålade pappersark med bilder. Omedelbarheten finns i bokens fysiska utformning – en enkel trycksak, papper vikta på mitten med häftapparatsklamrar till rygg. Som om den färskt och rått just printats ut i världen. Men trots att den påträngande presensformen är en framträdande del av dikten, förblir själva skrivakten osynlig. Faktumet att det handlar om bilder som skrivs ut ur datorn och inte textark är avgörande för hur jag läser Kullmanns dikt – jagets arbete med de printade bilderna gör att texten blir gestaltande snarare än performativ.

En vardaglig, teknisk materialitet skrivs fram: ”det här är / programmet och jag / vid datorn”. ”Handarbete” kallas det signifikant. Handen som matar datorn är ett varmt flimmer i maskinverkligheten, på gränsen mellan människa och maskin: ”mina fingrar / har lämnat avtryck på skärmen // jag har placerat en hand / i datorn”.

Ord som ”längtan” och en önskan att få ut bilderna ur datorn – ”vill låta leva / i skala ett till ett” är, på ett lite plumpt vis, blodfyllda utsagor som släpper in mänskliga begär i det kalla och mekaniska. Ett klaustrofobiskt arbetsrum avtecknas. Kugghjulen har ersatts av skrivarens vevar och datorns prestanda, och Print blir ett fyrtiosidigt, långsamt lunkande, nyenkelt stycke arbetarlitteratur. Nuet bultar i det stillastående, i de likartade arbetsdagarnas monotoni.

Det är spännande att tänka på och skenbart enkel dikt att läsa. Den växelvisa kommanderingen – den aktiva brukaren som begränsas av datorns funktioner. Dikotomierna människa-maskin, inre-yttre, materiell-andlig – framställs varierande som hoppfullt porösa, ibland som stränga och slutna. Mot slutet smäller det till, då överskridandet antar allsmäktigt monstruös form: ”jorden min dator / nu”.

FAKTA

POESI

» Print

Christina Kullman

OEI Editör

Kristofer Folkhammar

ARTIKELN HANDLAR OM